Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1834.1 PORT ST. JULIAN. 149
hög afsats i klippan. På botten af grafven, på hårda hällen, låg
ett omkring en fot djupt jordlager, hvilket måste hafva blifvit upp-
hemtadt från slätten nedanföre. Derofvanpå låg ett golf af flata
stenar, på hvilka andra voro staplade, så att de fylde rummet
emellan klippväggen och de begge stora blocken. För att göra
grafven fullständig, hade indianerna lyckats lösgöra från väggen
ett stort klippstycke och välta det öfver stenhögen, så att det
hvilade på de begge andra blocken. Vi undergräfde grafven på
båda sidor, men kunde icke finna några qvarlefvor eller ens ben.
Dessa senare hade sannolikt förmultnat för längesedan (i hvilket
fall grafven måste hafva varit af ansenlig ålder); ty jag fann
på ett annat ställe några mindre stenrösen, under hvilka några
få sönderfallande benbitar ännu kunde urskiljas hafva tillhört ett
menniskoskelett. Falconer säger, att en indian begrafves på samma
ställe der han dör, men att hans ben sedermera sorgfälligt hop-
samlas och bortföras för att nedläggas nära hafskusten, afståndet
må vara aldrig så långt. Jag tror att man kan förklara detta
bruk, om man besinnar att dessa indianer, före hästens införande,
måste hafva fört samma lefnadssätt som eldsländarne nu och der-
före i allmänhet måste hafva bott i grannskapet af hafvet. Den
allmänt spridda fördomen, att få ligga der ens förfäder äro be-
grafna, skulle således förmå de nu kringströfvande indianerna att
föra de mindre förgängliga delarne af sina döde till sina forna
begrafningsplatser vid kusten,
Den 9 januari 1834. — Innan mörkningen ankrade Beagle
i den vackra, rymliga hamnen vid Port St. Julian, som är belägen
omkring aderton mil söder om Port Desire. Vi stannade här i
åtta dagar. Landet liknar i det närmaste det vid Port Desire,
men är kanhända ännu ofruktbarare. En dag åtföljde vi kapten
Fitz Roy på en lång vandring kring hamnens innersta bugt, hvar-
under vi voro elfva timmar utan att smaka något vatten och som-
liga af oss voro alldeles utmattade. Från toppen af ett berg,
hvilket vi sedan med skäl kallade ”Thirsty Hill” (törstiga berget)
sågo vi en vacker insjö och två af sällskapet begåfvo sig åstad,
för att med öfverenskomna signaler antyda om det var sötvatten ;
men huru besvekos vi icke i vår förväntan, då det befans vara en
snöhvit yta af salt, som kristalliserat i stora tärningar! Vår starka
törst tillskrefvo vi luftens torrhet; men hvilken orsaken än varit,
så voro vi sent på aftonen ytterst glada att få återvända till våra
båtar. Ehuru vi under hela vår vandring icke kunde finna en
enda droppe sötvatten, så måste sådant likväl finnas någonstädes;
ty af en sällsam slump fann jag på ytan af saltvattnet nära vi-
kens innersta del en icke fullkomligt död Colymbetes, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
