Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1834.] NYTT BESÖK TILL NYBYGGET. 201
Sista dagen i februari månad påföljande året 1834 ankrade
Beagle i en liten vacker bugt vid östra inloppet till Beagle-kanalen,
hvarvid kapten Fitz Roy beslöt sig för det djerfva och, som det
visade sig, lyckade försöket, att arbeta sig fram emot de vestliga
vindarne på samma väg, som han hade följt i båtarne till ny-
bygget vid Wullya. Vi sågo icke till många infödingar, förr än
vi voro vid Ponsonby-sundet, då vi följdes af tio till tolf kanoter-
Vildarne förstodo alls icke meningen med vår kryssning och i
stället för att möta oss vid hvarje vändning, försökte de förgäfves
att följa oss i vårt zickzacklopp. Det var roligt att finna, hvilken
skilnad den omständigheten att vara fullkomligt öfverlägsen i
styrka åstadkom i intresset att skåda dessa vildar. Medan vi voro-
på vår båtresa, kom jag att hata blotta ljudet af deras röster, så.
mycket omak gjorde de oss. Det första och sista ordet var ”jam-
merskuner”. När vi styrde in i någon liten trygg bugt, skådade
vi omkring oss och trodde oss skola få tillbringa en lugn natt,,
då det förhatliga ordet ”jammerskuner” gällt ljöd emot oss från
någon dyster vrå och derefter uppsteg den lilla signalröken, för
att vidt och bredt förkunna nyheten. Då vi leinnade något ställe,,
brukade vi säga till hvarandra ”Himlen vare tack, att vi slutligen
blifvit qvitt dessa uslingar!” då ännu en gång ett svagt hallo
från någon allsvåldig röst hördes på ett förvånande afstånd och
nådde våra öron, så att vi tydligt kunde urskilja ”jammerskuner”.
Men nu, ju flera eldsländare, dess lustigare, och ett rätt lustigt
göra var det. Båda parterna skrattade, och sågo undrande på
hvarandra, hvarvid vi ömkade dem, som gåfvo oss goda fiskar och
krabbor i stället för trasor med mera dylikt, och de på bästa vis
sökte begagna ett så godt tillfälle, då de funno folk nog dåraktiga,
att utbyta sådana lysande prydnader för en god aftonmåltid. Det
var högst roligt att se det oförstälda leende af belåtenhet på
sitt svartmålade ansigte, hvarmed en ung qvinna med vassstrån
hopband några bitar skarlakansfärgadt tyg kring sitt liufvud.
Hennes man, som åtnjöt den i detta land temligen allmänna före-
trädesrättigheten att ega två hustrur, blef tydligen svartsjuk öfver
all den uppmärksamhet, som visades hans unga hustru och efter
en rådplägning med sina nakna skönheter, roddes han bort af dem.
Några eldsländare visade tydligen att de hade en riktig före-
ställning om byte. Jag gaf en person en stor spik (en mycket
värdefull gåfva) utan att göra några tecken om att jag ville hafva
någonting i stället, men han utvalde genast två fiskar och räckte
upp dem på spetsen af sitt spjut. Om någon gåfva var bestämd
för en kanot och den föll i en bredvid varande, gafs den ständigt
åt rätte egaren. Den eldsländarpojke, som mr. Low hade om bord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
