Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 MAGELHAENS SUND.––-SYDKUSTERNAS KLIMAT. [KAP. XI.
höjd sex fot, några personer litet längre och endast få kortare;
äfven qvinnorna äro långa; också äro de på det hela taget den
resligaste ras som vi någonstädes sågo. Till sina anletsdrag hafva
de en slående likhet med de längre i norr lefvande indianer,
hvilka jag såg hos Kosas; men de hafva ett vildare och mera
fruktansvärdt utseende, äfven voro deras ansigten mycket mera
färgade med rödt och svart, och en man var utstyrd med hvita rin-
gar och punkter, liksom eldsländarne. Kapten Fitz Koy bjöd tre styc-
ken att följa med om bord och allesamman tycktes beslutna att bli
en af dessa tre. Det dröjde länge innan vi kunde få båten klar;
men slutligen kommo vi om bord med våra tre jättar, hvilka
spisade middag med kaptenen och uppförde sig fullkomligt som
”gentlemän” och redde sig med knif, gaffel och sked. De tyckte
icke om någonting så mycket som socker. Denna stam hade haft
så mycken förbindelse med skäl- och hvalfångare, att de flesta
karlame kunde tala litet engelska och spanska; också äro de till
hälften civiliserade och i förhållande derefter sedligt förderfvade.
Morgonen derpa for ett stort sällskap i land för att byta
sig till skinn och strutsfjädrar. Som skjutgevär vägrades dem,
efterfrågades tobak mest, vida mer än yxor och verktyg. Hela
befolkningen i ”toldos”, män, qvinnor och barn, hade uppstält sig
på en brink. Det var ett roande uppträde och det var omöjligt
att icke tycka om de så kallade jättame, ty de voro så hjert-
innerligt godlynta och godtrogna och bådo oss komma igen. Det
tycktes som de gerna skulle vilja att européer lefde bland dem;
och gamla Maria, en ansedd qvinna i stammen, bad en gång mr.
Low, att låta en af sina sjömän få stanna hos dem. De tillbringa
största delen af året här, men om sommaren jaga de långs med
foten af Cordilleran. Stundom färdas de så långt som till Bio
Negro, hvilken ligger 125 mil norrut. De äro väl försedda med
hästar, då hvarje karl enligt mr. Low har sex eller sju, och alla
qvinnor, och till och med barn, hafva hvar sin egen häst. På
Sarmientos tider (1580) hade dessa indianer bågar och pilar,
hvilka nu för länge sedan kommit ur bruk; de egde redan då
äfven några hästar. Detta är ett mycket märkligt förhållande,
som visar huru utomordentligt fort hästarne förökats i Sydamerika.
Hästen landsattes först vid Buenos Aires år 1537 och då kolonien
för någon tid öfvergafs, förvildades han. Endast fyrtiotre år
efteråt, eller år 1580, höra vi talas om honom vid Magelhaens
sund! Mr. Low berättade att en angränsande stam af fotindi-
aner nu håller på att förvandlas till hästindianer, emedan stam-
men vid Gregory-viken lemnar dem sina’ utslitna hästar och om
vintern skickar några af sina skickligaste män att jaga för dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
