Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1834.J PORT FAMINE. 207
Den 1 juni. — Vi ankrade i den präktiga viken vid Port
Fainine. Vintern hade redan inträdt och jag såg aldrig en kulnare
utsigt; de mörka, af snö fläckiga skogarne kunde endast otydligt
skönjas genom en af duggregn disig luftkrets. Vi hade dock
den lyckan att få tvä vackra dagar. Under en af dessa erbjöd
det aflägsna, 7,000 fot höga berget Sarmiento, en högst ståtlig
anblick. Jag förvånades ofta i Eldslandets landskap af den sken-
bart obetydliga höjden hos verkligen höga herg; men jag miss-
tänker att detta beror på en orsak, som i början icke skulle falla
en in, nämligen att hela bergmassan, från toppen till vattenytan,
vanligen är helt och hållet i sigte. Jag påminner mig att jag’
sett ett berg, först från Beagle-kanalen, der hela sluttningen från
toppen till foten kunde ses i sin helhet och sedan från Ponsonby-
sundet, bakom åtskilliga efter hvarandra följande kammar, och det
var märkligt, att i det senare fallet se huru berget vann i höjd,
allt efter som hvarje ny ås lemnade en ny måttstock att bedöma
afståndet.
Innan vi uppnådde Port Famine, sågo vi två karlar, som
sprungo långs med stranden och ropade åt fartyget. En båt skic-
kades efter dem, hvarvid visade sig att de voro två sjömän, som
hade rymt från ett skälf&ngarfartyg och slutit sig till patagonierna,
hvilka hade behandlat dem med sin vanliga oegennyttiga gästfri-
het. Af en tillfällighet hade de kommit från sitt sällskap och
voro nu på väg till Port Eainine i hopp att finna något fartyg.
Helt säkert voro de ena ovärdiga landstrykare; men också såg jag
aldrig några med ett eländigare utseende. De hade lefvat några dagar
på musslor och bär, och deras trasiga kläder hade blifvit uppbrända
emedan de sofvit för nära elden. De hade dag och natt utan
skydd varit utsatta för de senaste oupphörliga stormarne med regn,
snöslagg och snö, och likväl befunno de sig vid god helsa.
Under vårt vistande vid Port Eamine kommo eldsländarne
två gånger och plågade oss. Emedan det fans många instru-
menter, mycket kläder och menniskor i land, ansåg man det nöd-
vändigt att skrämma bort dem. Eörst aflossades några grofva kano-
ner, medan de ännu voro långt borta. Det var högst löjligt att
genom en kikare hetrakta indianerna, huru de, så ofta som en
kula slog ned i vattnet togo upp stenar och liksom till en djerf ut-
maning kasta dem mot fartyget, ehuru detta var en fjerdingsväg
borta! En båt skickades derefter med befallning att skjuta några
bösskott utan att skada dem. Yildarne gömde sig bakom träden,
och för hvar salfva afsköto de sina pilar; men ingen af dessa
nådde håten och officern skrattade, i det han pekade på dem.
Detta gjorde vildarne ursinniga af vrede, så att de skakade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
