Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 FÄRD ÖFVER CORDILLERAN. [kap. xv.
Grytan fick stå på elden hela natten och nästa morgon kokade den
igen, men likväl blefvo potäterna icke kokta. Jag kom under fund
dermed, då jag hörde mina begge följeslagare afhandla saken. De
komino till det enkla resultatet ”att den fördömda grytan (som var
ny) icke behagade koka potates”.
Den 22 mars. — Sedan vi ätit vår potateslösa frukost, reste
vi vidare öfver den mellanliggande trakten till foten af Portillo-kedjan.
Under högsommaren drifvas nötkreatur hit pa bete; men nu hade
de blifvit bortförda; äfven flertalet af guanacos hade begifvit sig
undan, emedan de ganska väl visste, att om de här öfverraskades
af ett yrväder, skulle de raka i en fälla. Vi hade en vacker ut-
sigt öfver en bergmassa kallad Tupungato, helt och hållet beklädd
med oafbruten snö, midt i hvilken syntes en blå fläck, tvifvels-
utan en glacier, en sällsynt företeelse i dessa berg. Nu började
ett svårt och långvarigt klättrande, liknande det upp till 1 euquenes.
Djerfva, kägelformiga berg af röd granit reste sig på ömse sidor,
och i dalarne funnos åtskilliga vidsträckta fält af ständig snö. Dessa
frusna massor hade genom tidtals inträffande lenväder på somliga
ställen blifvit förvandlade till pyntar eller pelare *, hvilka, då de stodo
tätt intill hvarandra, gjorde det svårt för laståsnorna att komma fram.
På en af dessa ispelare stod en dödfrusen häst liksom på en fot-
ställning, men med bakbenen rakt upp i vädret. Jag förmodar att
djuret hufvudstupa måste hafva fallit i ett hål, när snön ännu bil-
dade ett sammanhängande lager, fastän den sedermera borttinat
närmast omkring.
När vi voro nästan uppe på toppen af Portillo-kedjan, inhöljdes
vi i ett fallande moln af idel små isnålar, hvilket var mycket
olägligt, emedan det fortfor hela dagen och alldeles bortskymde
utsigten för oss. Passet får sitt namn Portillo af en trång klyfta
eller dörr på högsta kammen, genom hvilken vägen går. Från
denna punkt kan man på en klar dag se dessa vidsträckta slätter,
hvilka oafbrutet utsträcka sig till Atlantiska hafvet. Vi nedstego
till den öfversta vegetationsgränsen och funno godt nattqvarter
under skydd af några stora klippstycken. Vi mötte här några fot-
vandrare, hvilka ifrigt frågade efter vägens beskaffenhet. Kort ef-
ter mörkrets inbrott försvunno plötsligen molnen, och denna för-
* Scoresby iakttog för längesedan denna bygnad hos frusen snö i is-
berg vid Spetsbergen och senare öfverste Jackson noggrannare på Neva.
Lyell har jemfört de remnor, af hvilka den pelarformiga strukturen tyckes
bero, med de förklyftningar som genomkorsa nästan alla bergarter, men
hvilka bäst synas i olagrade massor. Jag får anmärka, att hos den frusna
snön måste den pelarformiga strukturen bero på en metamorfisk verksamhet
och icke på någon process under aflagringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
