Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1839.] INKAS-BRON. 297
göra det. Jag hörde aldrig talas om att någon menniska drunk-
nat, men med lastade mulåsnor händer detta ofta. Drifvaren ber
er visa er mulåsna den bästa vägen och sedan låta henne gå öf-
ver.bäst hon kan; packåsnan åter tager en dålig väg och går
ofta förlorad.
Den 4 april. — Från Bio de las Vacas till Puente del Inkas
är en half dagsled. Då det fans bete för mulåsnorna och geologi
för mig, stannade vi här öfver natten. När man hör talas om
en naturlig bro, föreställer man sig en djup och trång klyfta öf-
ver hvilken störtat en väldig klippmassa, eller bildats en stor båge,,
som urholkats likt hvalfvet i en grotta. I dess ställe består Inkas-bron
af en skorpa lagrade klapperstenar, hopsintrade genom utfällningar
från de närbelägna varma källorna. Det tyckes som om strömmen
hade gräft ut en rännil pä ena sidan och lemnat en öfverhängande
kant, som förenade sig med jord och stenar, hvilka nedföllo från
den motsatta branten. Man kunde också ganska tydligt se en sned
föreningslinie på ena sidan, såsom äfven skulle vara händelsen i
ett sådant fall. Inkas-bron är ingalunda värdig de stora monarker,
hvars namn den bär.
Den 5 april. — Vi hade en lång ridt öfver den mellersta
åsen från Inkas-bron till Ojos del Agna, hvilka ligga vid den neder-
sta ”casuchan” på chileniska sidan. Dessa casuchas äro små, runda
torn med trappsteg utanför, för att nå golfvet, hvilket för yrsnöns
skull ligger några fot öfver marken. Det gifves åtta dylika; och
på spanska styrelsens tid höllos de under vintern väl försedda med
lifsmedel och kol. Hvarje kurir hade en hufvudnyckel. Nu an-
vändas de endast till källare eller snarare fångtorn. Belägna på
en liten höjd, passa de likväl icke illa till det omgifvande ödsliga
landskapet. Den i zickzack gående vägen till Cumbre eller vatten-
delaren, var mycket brant och svår. Dess höjd är enligt Pentland
12,600 fot. Vägen gick icke öfver någon ständig snö, ehuru det
fans fläckar deraf på ömse sidor. Blåsten på toppen var ^utomor-
dentlig kall, men man kunde icke underlåta att stanna nagra mi-
nuter, för att gång på gång beundra himmelns farg och luftens
klara genomskinlighet. Utsigten var storartad; åt vester lag ett
vackert kaos af genom djupa klyftor åtskilda berg. Litet sno tal-
ler vanligen före denna årstid och det liar äfven mtraffat att Oor-
dilleran blifvit med ens stängd vid denna tid. Men vi hade myc-
ken tur med att himmeln var molnfri både dag och natt, undantagande
några små runda molnmassor, hvilka sväfvade öfver de högsta
bergspetsarne. Jag har ofta sett dessa molnholmar hogt uppe i
luften, hvilka utmärka Cordillerans läge, fastän de fjerran bergen
hafva varit dolda under synranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
