Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 GALAPAGOS-ÖARNE. [KAP. XVTL
då hade varit koloniserad i sex års tid, såg jag en gosse sitta vid
en källa med ett spö i sin hand, hvarmed han dödade dufvor och
finkar, när de kommo för att dricka. Han hade redan skaffat sig
en liten hop af dem till sitt middagsmål, och han sade att han
alltid hade haft för vana att. vakta vid denna källa i samma af-
sigt. Det vill tyckas som om fåglarne i denna ögrupp ännu icke
lärt sig känna menniskan som ett farligare djur än sköldpaddan
och Amblyrhynchus, och derföre bry sig lika litet om henne, som
i England så skygga fåglar som skator bry sig om oxar och hä-
star, hvilka gå och beta på fälten.
Falklands-öarne lemna ett nytt exempel på fåglar med lik-
nande skaplynne. Pernety, Lesson och andra resande hafva an-
märkt huru utomordentligt tam den lilla Opetiorhynchus är. Denne
är likväl icke den ende. Polyborus, snäppan, höglands- och låg-
lands-gåsen, trasten och äfven några verkliga hökar äro alla mer
eller mindre tama. Då fåglarne äro så tama der, hvarest. räfvar,
hökar och ugglor förekomma, kunna vi draga den slutsatsen, att
frånvaron af alla rofdjur pa Galapagos-öarne icke är orsaken till
deras tamhet. Plöglands-gåsen på Falklands-öarne visar genom det
försigtighetsmått den tager att häcka på holxnarne, att hon känner
till den fara, som hotar henne från räfvarne; men hon blir icke
derföre skygg för menniskan. Denna tamhet hos fåglarne, i syn-
nerhet vattenfåglarne, står i stark motsats till samma arters vanor
på Eldslandet, der de under långliga tider hafva blifvit förföljda
af de ‘vilda invånarne. På Falklands-öarne kan jägaren stundom
döda flera gäss, än han förmår bära hem, hvaremot det är nästan
lika svårt att på Eldslandet döda en enda, som det i England är
att skjuta den vanliga vildgåsen.
På Pernetys tid (år 1763) tyckas alla fåglar der hafva varit
mycket tamare än nu. Han säger att Opetiorhynchus nästan flög
och satt sig på hans finger och att han med ett spö dödade tio
stycken på en halftimme. På den tiden måste fåglarne hafva va-
rit nästan lika tama, som de nu äro på Galapagos-öarne. De
tyckas hafva lärt sig varsamhet vida långsammare på sistnämda
öar, än på Falklands-öarne, der de äfven hade jemförelsevis större
tillfälle att samla erfarenhet; ty utom täta besök från fartyg, hafva
dessa öar tidtals varit koloniserade under hela tiden alltsedan de-
ras upptäckt. Åfven fordom, när alla fåglar voro så spaka, var
det, enligt Pernetys uppgift, omöjligt att döda den svarthalsiga
svanen — en flyttfågel, som sannolikt förde med sig den visdom
han inhemtat i främmande länder.
Jag får tillägga, att enligt Du Bois alla fåglar på Bourbon
(åren 1571—72), med undantag af flamingon och gåsen, voro till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
