Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1835.] FAGLARNES TAMHET. 355
den grad tama, att man kunde fånga dem med handen eller döda
så många man ville med en käpp. På Tristan d’Acunha åter sä-
ger Carmichael*)
**), att de begge enda landfåglarne, en trast och en
sparf (Emberiza), voro »så tama, att man kunde fånga dem med
en håf.» Af dessa olika fakta kunna vi sluta, att fåglames skygg-
het i afseende på menniskan är en särskilt mot henne riktad in-
stinkt och icke beroende på någon allmän försigtighet, som upp-
kommit af andra anledningar till faror; äfvensom att denna in-
stinkt icke förvärfvas af hvarje enskilt fågel på någon kort tid,
äfven om den mycket förföljes, utan att den blir ärftlig under
loppet af flera slägtled. Hos husdjuren äro vi vana att se nya
själsanlag eller instinkter uppkomma och bli ärftliga; men hos djur
i vilda tillståndet måste det alltid vara ytterst svårt att upptäcka
exempel på förvärfvad, ärftlig kunskap. Med afseende på fåglar-
nes skygghet för menniskan, finnes intet annat sätt att förklara
den, än såsom en förvärfvad vana. Jemförelsevis få ungfåglar
hafva i England förföljts af menniskan och dock äro alla, till och
med ungar i boet, rädda för henne. Deremot hafva både pa
G-alapagos- och Falklands-öarne många fåglar blifvit förföljda och
skadade af. menniskor, men de hafva likväl ännu icke lärt sig en
helsosam skräck för dem. Af allt detta kunna vi finna, hvilket
nederlag införandet, af ett nytt rofdjur måste förorsaka i ett land,
innan de infödda djurens instinkt blifvit lämpad efter främlingens
list eller makt.
*) Det mest afvikande förhållandet i detta afseende, som jag har sett upp-
gifvet, är skyggheten hos de små fåglarne i de Nordamerikanska polarländerna,
der de aldrig förföljas. Detta är så mycket besynnerligare, som man försäkrar,
att några af dessa arter äro tama i sina vinterqvarter i Nordamerika. Såsom
dr. Richardson riktigt anmärker, finnes det mycket som är alldeles oförklarligt
i fråga om de olika graderna af skygghetsamtdensorgfällighet,hvarmed fåglarne
dölja sina hon. Huru besynnerligt är det icke till exempel, att den engelska
skogsdufvan, i allmänhet en så skygg fågel, ofta uppföder sina ungan snårnara
boningshusen !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
