Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskad som i de sednare, der den går med behag och med en beundransvärd liflighet. Polskan
är Svenskens äldsta, käraste och allmännaste dans. För att dansa denna, sådan den uppföres
i Wermland och norra Bohus län, måste man ega den nordiska bergsboens styrka och lidighet.
För sin egenhet utmärker sig äfven Hambopolskan, den så kallade Springdansen och Hallingen
m. fl., samt några originella dansar, hvilka uttrycka en yttre handling, såsom t. ex.
»Fiskardansen») och »Väfva vadmal». De urgamla ringdansarne, vanligen förenade med traditionella
lekar och uppförda under sång, äro numera undanträngda till de inre landskapen och till de
husliga kretsarne under julhelgens hvila.
Nordens sublima natur med sin melankoliska prägel, särdeles der de evigt gröna skogarne,
hängande öfver klippbranterna, spegla sig i de blå insjöarne, och der den djupa tystnaden
endast störes af bergforsens larm eller någon enslig sångfogels melodiska slag, stämmer
Svenskens sinne för det underbara, och underhåller hos honom en mängd vidskepelser, hvilka, till
största delen rotade i försvunna religionskulter, sällsamt afsticka mot den upplysning han
verkligen i öfrigt innehar. Bergen och skogarne befolkar han med troll och underväsen, som vakta
sina »brandiga» hjordar under månans fylle och locka den ovarsamme vandraren in i sina
perlesalar, derifrån ingen, lycklig, återvänder. Ur flodvassen och ur forsen tror han sig höra
strömkarlens harpa, sora i hänförande ackorder klingar hoppet om alltings återställelse. På
de månbelysta ängarne ser han de ljufva elfvorna hålla sin ringdans på de daggiga grästoppame,
och i sjelfva sin boning inrymmer han den lilla tomten, som med svettig möda släpar sina ax
till idoghetens belöning. För honom finnes intet dödt; hela naturen lefver, och lefver ett
medvetet lif. ‘
Svenska allmogens vidskepelser, fördomar och originella begrepp, särdeles om åtskilliga
naturförhållanden, och hvilka mera ofta antyda ett poetiskt sinne än okunnighet, äro alla ärfda,
och de flesta, såsom ofvan sades, lemningar efter forntida religioner. Från Balderskulten, den
äldsta af dessa, som var en naturdyrkan med solen och kanske också elden till sitt
hufvud-foremål, qvarlefver ännu i vestra Sverige seden att midsommarnatten tända Baldersbålen på
bergstopparne, äfvensom en slags vördnad för vissa träd, isynnerhet idegranen, hagtornen,
rönnen och misteln, samt ett fördomsfullt användande af elden, såsom forvarings- och botemedel
mot verkligt och inbilladt ondt, t. ex. mot vissa sjukdomar hos folk och boskap, mot barns
bortbytande af trollen, samt mot de dödas genfärd o. s. v. Begreppen i allmänhet om troll
och jettar och deras förföljelser af åskan, fruktan att förrätta något bullrande arbete på
thors-dagsaftnarne eller att på denna dag begynna något vigtigare värf m. m., äro qvarlefvor af
Thorskulten, som också var en dyrkan af naturkrafter, synnerligast åskan (Thor). Asaläran,
den yngsta af nordboens hedna-religionsformer och till sin karakter en personel polytheism,
här efterlemnat högst ringa spår i allmogens föreställningar och tro, som deremot i hög grad
besväras af en mängd reminicenser ifrån den gröfre katholicismen.
Oaktadt Svenskens håg för nöjen, finnas här dock inga i ordets strängare betydelse
allmännare folkfester. Den som mest förtjenar detta namn är vårfesten, den 1 Maj eller
Val-borg8messan, hvilken firas öfver hela landet med en rikare välplägnad »för att dricka märg i
benen» samt med upptända lusteldar under den föregående natten. Här och der i landsorterna
gifver en traditionell sed, att på vissa så kallade »märkelsedagar», helst helgdagsaftnar, besöka
heliga källor och andra fordna vallfartsforemål, anledning till rätt lifliga folkfester. Såsom
sådane måste man äfven betrakta de större marknaderna, hvilka mestadels infalla på fordna
helgedagar. Allmogens öfriga festligheter vända sig omkring de större kyrkliga högtiderna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
