en nyck, av missnöje eller i brist på förmögenhet hade klätt
sig i den simpla musketörrocken.
Från detta ögonblick gåvo vi oss ingen ro, förrän vi i
samtida arbeten påträffat något spår av dessa ovanliga namn, som
i så hög grad hade väckt vår uppmärksamhet.
Ensamt katalogen över de böcker, vi till detta ändamål läste
igenom, skulle fylla ett helt kapitel, vilket kanske skulle vara
högst lärorikt, men alldeles säkert föga roande för våra läsare.
Vi nöja oss därför med att omtala, att just som vi, uttröttade
av så mycket fruktlösa efterforskningar, ämnade upphöra med
dem, funno vi äntligen med ledning av vår berömda och lärda
vän Paulin Pâris ett foliomanuskript, numrerat med 4772 eller
4773, vi minnas icke rätt vilketdera, och bärande titeln:
»Greve de La Fères memoarer, avhandlande några av de
händelser, som tilldrogo sig i Frankrike mot slutet av Ludvig
XIII:s och början av Ludvig XIV:s regering.»
Man kan tänka sig, att vår glädje blev stor, då vi bläddrade
igenom detta manuskript, vårt sista hopp, och på dess tjugonde
sida träffade på namnet Athos, på tjugusjunde namnet Porthos
och trettioförsta namnet Aramis.
Upptäckten av ett fullkomligt okänt manuskript på en tid,
då den historiska vetenskapen nått en så hög ståndpunkt,
syntes oss nästan som ett underverk. Också skyndade vi att
anhålla om tillstånd att låta trycka det, i akt och mening att en
dag med en annans verk presentera oss för Akademien för
inskrifter och vitterhet, i den händelse vi icke skulle kunna,
vilket är föga troligt, skaffa oss inträde i Franska akademien
genom vårt eget. Denna tillåtelse, det måste vi här anföra för
att vederlägga de illasinnade, som påstå, att vi leva under en
styrelse i allmänhet ganska litet benägen för att gå
skriftställare till mötes.
Och nu är det första delen av detta dyrbara manuskript, som
vi i dag framlägga för våra läsare, i det vi återgiva det den
titel, som tillkommer det, och utfästa oss, om denna första del,
vilket vi icke betvivla, vinner det bifall den förtjänar, att
ofördröjligen utgiva den andra.
I avvaktan därpå, att då ju en fadder är en andra far,
uppmana vi våra läsare att skylla oss och icke greve de La Fère
för det nöje eller den ledsnad man kommer att känna. Och nu,
sedan detta blivit sagt, låtom oss övergå till vår historia!
