Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 FÖRSTA KAPITLET
béarnska springaren en av sina klyftigaste och fyndigaste
anmärkningar, så att hans båda åhörare brusto i gapskratt,
och han själv lät mot sin vana ett blekt smälöje, om man
kan tala om ett sådant, glida över sitt ansikte. Denna
gäng, därom fanns icke något tvivel, var d’Artagnan verk-
ligt förolämpad. Uppfylld av denna övertygelse drog han ned
mössan djupare i pannan, och i det han försökte härma
nägra hovlater, som han i Gascogne sett användas av för-
näma herrar, nalkades han med ena handen på värjfästet
och den andra stödd på höften. Olyckligtvis övervåldiga-
des han av sin vrede alltmera, ju närmare han kom, och i
stallet för de värdiga och stolta ord, varmed han åmnat
framföra sin utmaning, fann han pa spetsen av sin tunga
endast en plump personlig förolämpning, som han lät atföl-
jas av en ursinnig ätbörd.
»Hör på, min herre», skrek han, »ni, som döljer er bakom
gardinen där —— ja just ni! Sig mig, vad är det ni skrattar
åt, så att vi få skratta tillsammans.»
Adelsmannen flyttade langsamt blicken från hästen till
ryttaren som om han behövt någon tid för att fatta, att det
var till honom man ställde ett sa besynnerligt och förebrå-
ende tal; när han så icke längre kunde hysa nagot tvivel om
den saken, rynkade han lätt ögonbrynen, och efter en täm-
ligen lång paus svarade han i en ton av ironi och oförskämd-
het omöjlig att beskriva:
»Jag talar inte till er, herre.»
»Men jag talar till er!» utbrast den unga mannen, ursin-
nig över denna blandning av oförsynthet och fint sätt, god
ton och missaktning.
Den okände betraktade honom ännu ett ögonblick med ett
lätt småleende, och i det han drog sig tillbaka från fönstret,
gick han sakta ut ur värdshuset och ställde sig ett par steg
från PArtagnan, mitt för hans häst. Hans lugna hällning
och gäckande min fördubblade munterheten hos de två, han
talat med och som stannat kvar på sin plats vid fönstret.
»Den där hästen ar alldeles säkert eller, rättare sagt, har
i sin ungdom varit ranunkelgul», atertog den okände, i det
han fortsatte sina påbörjade undersökningar, vändande sig
till sina åhörare i fönstret utan att på minsta vis synas lägga
marke till d’Artagnans ursinne, ehuru denne ställde sig
mellan honom och dem. »Det är en färg mycket känd i bo-
taniken, men hittills ytterst sällsynt hos hästar.»
»Den skrattar ät hästen som inte vägar skratta åt rytta-
ren!» skrek herr de Trévilles medtävlare ursinnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
