Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR DE TRÉVILLES VÄNTRUM 29
bud till herr de Tréville från sina herrar. I väntrummet,
på långa, i krets uppställda bänkar, väntade de utkorade,
det vill säga de som voro kallade. Ett ständigt sorl rådde
där från morgon till kväll, medan herr de Tréville i sitt
bredvid belägna kabinett tog emot besök, åhörde klagomål,
utdelade befallningar och, liksom konungen på sin balkong
i Louvren, endast behövde ställa sig vid fönstret för att
mönstra manskap och vapen.
Den dagen, då d’Artagnan infann sig, var samlingen
imponerande, allra helst för en nykommen landsortsbo ; det
var visserligen sant, att denna landsortsbo var gaskognare
och att i synnerhet på denna tid dd’Artagnans landsmän
hade rykte om sig att inte så lätt låta förbrylla sig. Och
sannerligen fanns icke här mycket, som kunde förbrylla
en, Då man väl kommit igenom den massiva porten, nitad
med långa spikar med fyrkantiga huvuden, befann man
sig mitt bland en hop beväpnade män, som uppfyllde hela
gården, pratande, grälande och skämtande sins emellan,
För att bana sig väg genom hela denna fram och tillbaka
böljande folkhop måste man vara antingen officer, en hög
herre eller en vacker kvinna.
Det var således mitt i denna larmande hop som den
unga mannen trängde sig fram med bultande hjärta, hål-
lande sin länga värja tätt utefter sina magra ben och en
hand på hattbrättet, med det halva leendet hos den förläg-
na landsortsbon, som försöker att se obesvärad ut. När
han väl passerat en grupp, andades han friare, men han
förstod, att man vände sig om för att betrakta honom, och
för första gången i sitt liv fann d”Artagnan, som dittills
haft en ganska hög tanke om sin egen person, sig själv
löjlig.
När han kom fram till trappan, blev det ännu värre;
där stodo på de nedersta trappstegen fyra musketörer, som
roade sig med följande lek, medan tio eller tolv av deras
kamrater nere på avsatsen väntade på sin tur att få del-
taga i leken.
En av dem, som stod ett par trappsteg högre upp med
dragen värja i handen, hindrade eller försökte åtminstone
att hindra de tre andra att komma upp. Dessa tre fäktade
mot honom och svängde tappert sina värjor. D’Artagnan
tog först deras värjor för floretter och trodde, att de voro
försedda med knappar, men han märkte snart av åtskilliga
skråmor, att varje vapen tvärtom var så skarpt och vasst
man kunde önska, och vid varje sådan skråma skrattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
