Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 TREDJE KAPITLET
ningen av sin häst började han sin bana med fyra écus
mera än herr de Tréville haft, när han började sin.
»Jag antar således, att ni behöver spara på vad ni har,
hur stor summa det än må vara; men ni bör även ha behov
av att fullkomna er i de färdigheter, som anstå en adels-
man. Jag skall redan i dag skriva ett brev till direktören
för kungliga akademien, och redan i morgon skall han ta
emot er utan någon avgift. Avslå inte denna lilla tjänst!
Våra adelsmän av de förnämsta och rikaste familjer an-
hålla någon gång om den utan att lyckas. Ni får där lära
er den högre ridkonsten, fäktning och dans; ni har där till-
fälle att göra goda bekantskaper, och emellanåt kommer ni
och hälsar på mig och talar om, hur långt ni hunnit och om
jag kan göra något för er.»
Ehuru PArtagnan ännu icke hade minsta begrepp om hur
det gick till vid hovet, kunde han icke undgå att lägga
märke till detta kyliga mottagande.
»Ack, herr kapten», sade han, »nu ser jag bäst, hur väl
jag i dag skulle behövt rekommendationsbrevet, som min
far gav mig med till er!»
»Ja, verkligen», svarade herr de Tréville, »det förvånar
mig, att ni företagit en så lång resa utan denna nödvän-
diga utrustning —— den enda resursen för oss béarnare.»
»Jag hade en sådan, herr kapten, och det gudskelov i
bästa form», utropade d’Artagnan, »men man har på ett
nedrigt sätt berövat mig den!»
Och han berättade hela uppträdet i Meung, beskrev den
okände adelsmannen ända in i de minsta detaljer och allt
detta med en värme och sanning, som på det högsta tilltalade
herr de Tréville.
SDet var märkvärdigt!» sade denne fundersamt. »Ni
nämnde således högt mitt namn?»
»Ja, herr kapten, jag begick verkligen den oförsiktighe-
ten. Det är ju naturligt, att ett namn som ert skulle tjäna
mig som skydd på vägen; ni förstår, att jag ofta nog begag-
nat mig därav.»
Smickret var mycket gängse på denna tid, och herr de
Tréville älskade rökelse lika mycket som en konung eller
en kardinal. Han kunde således icke låta bli att småle med
synbart välbehag, men detta småleende försvann snart, och
han förde själv samtalet tillbaka på äventyret i Meung.
»Säg mig», fortfor han, hade inte den där adelsmannen
ett lätt ärr på ena kindbenet?»
»Jo, som efter ett skrubbsår av en kula.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
