Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTRIGEN KNYTER SIG 120
märkte han, att han icke hade några pengar att betala över-
farten med.
Då han hunnit mittför Rue Guénégaud, såg han två per-
soner tillsammans komma ut från Rue Dauphine; deras
figurer och gång väckte hans uppmärksamhet.
Av de två personerna var den ena en man och den andra
en kvinna. Kvinnan hade samma växt som fru Bonacieux,
mannen var till sin hållning förvillande lik Aramis. Dess-
utom bar kvinnan den där svarta kappan, som d’Artagnan
ännu i tankarna kunde se avteckna sig mot fönstret på Rue
Vaugirard och mot porten på Rue La Harpe. Och ärnu
mer, mannen bar musketöruniform!
Kvinnans kapuschong var neddragen, mannen höll näs-
duken för ansiktet, båda två voro således angelägna om att
icke bli igenkända.
De gingo över bron; detta var även d’Artagnans väg,
eftersom han ämnade sig till Louvren ; han följde efter dem.
D’Artagnan hade icke tagit tjugu steg, förrän han var
övertygad om att denna kvinna var fru Bonacieux och att
mannen var Aramis. Han kände i samma ögonblick alla
svartsjukans misstankar rasa i sitt hjärta.
Han var i dubbelt rnått bedragen, av sin vän och av den
kvinna han redan älskade varmt. Fru Bonacieux hade svu-
rit de dyraste eder, att hon icke kände Aramis, och en kvarts
timme efter det hon svurit honom detta, återfann han henne
arm i arm med Aramis!
D’Artagnan tänkte icke ett ögonblick på att han kände
den vackra krämarfrun först sedan tre timmar tillbaka, att
hon icke var skyldig honom något annat än litet tacksamhet
för att han befriat henne från rättstjänarna, som ville föra
bort henne igen, och att hon icke lovat honom något. Han
ansåg sig som en förolämpad älskare, bedragen, hållen som
en narr; vreden jagade blodet åt huvudet på honom, han
beslöt att skaffa sig ljus i saken.
Den unga kvinnan och hennes följeslagare märkte, att
någon följde efter dem, och fördubblade sina steg. Även
d’Artagnan skyndade på, gick om dem och kom sedan till-
baka rakt emot dem, i samma ögonblick som de befunno
sig mittför La Samaritaine, upplyst av en lykta, som kastade
sitt sken över hela denna del av bron.
D’Artagnan stannade framför dem och de framför ho-
nom.
»Vad vill ni, min herre?» frågade musketören, i det han
tog ett steg tillbaka, med en främmande brytning, som be-
9 U De tre musketörerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
