Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. George Villiers, hertig av Buckingham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de lagar, som råda över andra mäns handlingar, icke kunde
drabba honom, gick han rakt på det mål han föresatt sig,
var än detta mål så högt och så bländande, att det varit en
dårskap för en annan att ens kasta en blick ditåt. Det var
på detta sätt som det lyckats honom att flera gånger närma
sig den vackra och stolta Anna av Österrike och att göra
sig älskad av henne, tack vare hans bländande egenskaper.
George Villiers ställde sig således som sagt framför en
spegel, gav åt sitt vackra ljusa hår de våglinjer, som den
tunga hatten hade utplånat, vred upp mustascherna, och med
hjärtat svällande av glädje, lycklig och stolt över att ha
uppnått det ögonblick, som han så länge åtrått, smålog han mot
sig själv av högmod och hopp.
I samma ögonblick öppnades en i väggbonaden dold dörr
och en kvinna uppenbarade sig. Buckingham såg denna
uppenbarelse i spegeln, och uppgav ett rop: det var
drottningen!
Anna av Österrike var vid denna tid tjugusex eller
tjugusju år, det vill säga, hon befann sig i hela glansen av sin
skönhet.
Hennes hållning och gång voro en drottnings eller en
gudinnas; hennes ögon, som kastade smaragdfärgade
reflexer, voro underbart vackra och fulla av på samma gång
mildhet och majestät. Munnen var liten med friska läppar,
och ehuru underläppen, liksom hos alla av huset Österrike,
sköt något framom den övre, ägde denna mun i lika grad
förmågan att tjusa med sitt småleende som att avvisa med
kallt förakt. Hennes hy prisades allmänt för sin
sammetslena finhet, händer och armar voro förvånande vackra, och
alla tidens skalder besjöngo dem såsom oförlikneliga.
Hennes hår slutligen, som i hennes första ungdom varit blont,
men som sedan övergått till brunt och som hon bar lätt
friserat och med mycket puder, bildade en förtjusande ram
kring ett ansikte, vilket den strängaste granskare endast
kunnat önska litet mindre rödlett, liksom den mest fordrande
skulptör endast skulle önskat, att hennes näsa haft en något
finare form.
Buckingham stod ett ögonblick som bländad; aldrig hade
Anna av Österrike synts honom så skön, icke ens vid de
lysande balerna, festerna och karusellerna, som hon
föreföll honom i detta ögonblick, klädd i en enkel robe av vitt
satäng och åtföljd av donna Estefana, den enda av hennes
spanska hovdamer, som icke blivit förjagad av kungens
svartsjuka och av Richelieus förföljelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
