Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 TRETTONDE KAPITLET
Kommissarien tycktes känna en viss oro.
»Och hans namn?» sade han.
Åh! Vad hans namn beträffar, så vet jag ingenting, men
om jag någon gång mötte honom, så skulle jag ögonblick-
ligen känna igen honom och det bland tusen andra, det kan
jag försäkra er.»
Kommissariens panna mulnade.
»Ni skulle känna igen honom bland tusen, säger ni?» frå-
gade han.
»Ja, det vill säga», svarade Bonacieux, som insåg att han
begått en blunder, »det vill säga...»
»Ni har sagt, att ni skulle känna igen honomy, sade kom-
missarien. »Det är bra, och det kan vara nog för i dag.
Innan vi går vidare, finns det någon som måste underrättas
om att ni känner den, som rövat bort er hustru.»
sMen jag har inte sagt, att jag kände honom !» utropade
Bonacietix utom sig. »Jag sa” ju tvärtom...»
»För bort fången!» befallde kommissarien de båda vakt-
knektarna.
Och vart skall han föras?» frågade kanslisten.
»I en cell.»
»Och vilken?»
»Kors, den första ni får fatt i, bara den kan stängas sä-
kert», svarade kommissarien med en likgiltighet, som upp-
fyllde den stackars Bonacieux med fasa.
»Ack, ack, ack», sade han för sig själv, »olyckan har slagit
ned över mig! Min hustru måtte ha begått något förfärligt
brott, man tror mig vara hennes medbrottsling och man
kommer att straffa mig liksom henne! Hon har pratat, hon
har bekänt, att hon sagt mig allt —— herre Gud, en kvinna är
ju så svag! En cell, den första de få fatt i! Ja, ja, så är det!
En natt är snart slut, och så i morgon pinbänken och galgen!
Ack, min Gud, min Gud, hav förbarmande med mig!»
Utan att det allra minsta lyssna till herr Bonacieux” klago-
visor, saker som de för övrigt borde vara vana vid, togo de
påda vaktknektarna fången i var sin arm och förde bort ho-
nom, medan kommissarien i all hast skrev ett brev, som
kanslisten stod och väntade på.
Bonacieux fick den natten icke en blund i sina ögon, icke
därför att hans cell var alltför obehaglig, utan emedan hans
oro var alltför stor. Han förblev hela natten sittande på sin
bänk, sprittande till vid minsta buller, och när de första ljus-
strålarna silade sig in i hans rum, syntes honom morgonens
rosiga ljus i gravens dystra färgtoner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
