Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Herr Bonacieux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men om det nu förhåller sig så, hur kan ni då vara på
Bastiljen?»
»Hur jag kan vara där eller, rättare sagt, varför jag är
där», svarade herr Bonacieux, »det är något som är mig
alldeles omöjligt att säga, därför att jag är okunnig om det
själv; men alldeles säkert är det inte för att på minsta sätt,
åtminstone inte med vett och vilja, ha gjort herr kardinalen
något emot.»
»Men emellertid måste ni ha begått något brott, eftersom
ni står här, anklagad för högförräderi.»
»Högförräderi!» utropade Bonacieux förfärad.
»Högförräderi! Men hur i all världen vill ni att en stackars
krämare, som avskyr hugenotterna och hatar spanjorerna, skall
kunna ha begått högförräderi? Betänk själv, herr
kommissarie, saken är ju absolut omöjlig.»
»Herr Bonacieux», sade kommissarien och betraktade den
anklagade, som om hans små ögon ägt förmågan att läsa i
hjärtats innersta djup, »ni har ju en hustru?»
»Ja, herr kommissarie», svarade krämaren, darrande i hela
kroppen, då han kände, att det just var i den punkten som
saken skulle trassla in sig. »Det vill säga, jag hade en hustru.»
»Vad för slag! Ni hade en? Var har ni då gjort av
henne, om ni inte längre har henne kvar?»
»Man har fört bort henne, herr kommissarie!»
»Fört bort henne?» sade kommissarien. »Aha!»
Bonacieux hörde på detta »aha!», att saken trasslade in
sig allt mer och mer.
»Jaså, man har fört bort henne från er?» återtog
kommissarien. »Och vet ni vem det är, som begått detta kvinnorov?»
»Jag tror mig känna honom.»
»Vem är han då?»
»Kom ihåg att jag inte säger er någonting bestämt, herr
kommissarie, utan att jag bara misstänker.»
»Och vem misstänker ni? Seså, svara uppriktigt!»
Herr Bonacieux var i den största förlägenhet. Skulle
han förneka allt eller omtala allt? Om han nekade, kunde
man ju tro honom veta för mycket för att våga bekänna;
talade han däremot om allt, så skulle han åtminstone visa
prov på god vilja. Alltså beslöt han sig för att säga allt.
»Jag misstänker», sade han, »en lång, mörk karl med
högdragen min och som ser ut alldeles som en förnäm herre. Jag
har tyckt mig märka, att han följt efter oss flera gånger, då
jag väntat på min hustru utanför porten till Louvren för att
följa henne hem till oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
