Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 FJORTONDE KAPITLET
»Nej, monseigneur, mitt folk har inte kunnat säga mig
något bestämt om den saken.»
»Men jag vet det, jag.»
»Ni, monseigneur!»
»Ja, eller åtminstone misstänker jag det. De uppehöllo
sig, den ene på Vaugirardgatan nummer tjugufem, den
andre på La Harpegatan nummer sjuttiofem.»
»Vill ers eminens, att jag skall låta arrestera dem båda?»
»Det är för sent, de ha nog givit sig av.»
»Sak samma, man kan ju övertyga sig därom.»
»Tag med er tio man av min livvakt och undersök noga
de båda husen.»
»Jag skyndar, monseigneur!
»Och Rochefort rusade ut.
Sedan kardinalen blivit ensam, överlade han ett ögon-
blick och ringde därpå för tredje gången.
Samma officer som förut kom in.
»Lät fången komma in», sade kardinalen.
Mäster Bonacieux fördes in på nytt, och på en vink av
kardinalen avlägsnade sig officern.
»Ni har bedragit mig,» sade kardinalen strängt.
»Jag», utropade Bonacieux, »jag bedraga ers eminens!»
»När er hustru gick till Vaugirardgatan och La Harpe-
gatan, besökte hon inte några lärftskrämare.»
»Min gud, vilka besökte hon då?»
Hon gick till hertiginnan de Chevreuse och hertigen av
Buckingham.»
»Ja», sade Bonacieux, samlande alla sina minnen, »ja,
så är det, ers eminens har nog rätt. Jag sa min hustru
flera gånger, att det var rnärkvärdigt, att lärftskrämare
kunde bo i sådana där hus, som inte hade några skyltar,
och för varje gång skrattade min hustru åt mig. Ack,
monseigneur», fortfor Bonacieux och kastade sig för kar-
dinalens fötter, »så tydligt ni visar, att ni är kardinalen, den
stora kardinalen, dén snillrika mannen, som hela världen
vördar och beundrar!»
Hur medelmåttig än den triumf var, som en så tarvlig
beundrare som denna Bonacieux kunde skänka honom, njöt
likväl kardinalen ett ögonblick därav; därpå, som om en ny
tanke uppstigit i hans hjärna, drog han munnen till ett
leende, och i det han räckte krämaren handen, sade han:
»Stig upp, min vän! Ni är en bra karl!»
»Kardinalen har tagit mig i hand! Jag har tryckt hans
hand! Den stora mannen har kallat mig sin vän!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
