Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Huru storsigillbevararen Seguier mer än en gång sökte efter klockan för att ringa, som han brukat göra förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvara den kardinalens böjelse, som Anna av Österrike
alltid slutade med att avvisa — hade den stackars drottningen
sett sina trognaste tjänare, sina intimaste vänner och sina
käraste gunstlingar falla runt omkring sig. Liksom dessa
olyckliga, som sägas av naturen vara utrustade med någon
fördärvbringande egenskap, bragte hon ofärd över allt vad
hon vidrörde, hennes vänskap var ett olyckstecken, som
uppkallade förföljelse. Fru de Chevreuse och fru de Vernet
voro förvista, och La Porte dolde icke för sin härskarinna,
att han väntade sig att bli arresterad vilket ögonblick som
helst.
Just då hon satt som djupast och dystrast försjunken i
dessa betraktelser, öppnades dörren till rummet och
konungen kom in.
Föreläserskan avbröt ögonblickligen, alla damerna stego
upp och det uppstod djup tystnad.
Konungen däremot visade icke minsta artighetsbetygelse,
han endast stannade framför drottningen och sade i
upprörd ton:
»Madame, ni kommer att få ett besök av herr
storsigillbevararen, som skall meddela er vissa saker, som jag
uppdragit åt honom.»
Den olyckliga drottningen, som man oupphörligt hotade
med skilsmässa, förvisning och till och med åtal inför
domstol, bleknade under sminket och kunde icke avhålla sig från
att säga:
»Men varför detta besök, sire? Vad skall
storsigillbevararen ha att säga mig, som icke ers majestät kan säga mig
själv?»
Konungen svängde om på klacken utan att svara, och
nästan i samma ögonblick anmälde gardeskaptenen, herr de
Guitaut, storsigillbevararen.
När denne kom in, hade konungen redan lämnat rummet
genom en annan dörr.
Storsigillbevararen kom in halvt leende, halvt rodnande.
Som vi antagligen komma att träffa honom på nytt under
loppet av denna berättelse, kan det icke skada, att våra
läsare redan nu få göra närmare bekantskap med honom.
Denna storsigillbevarare eller justitieminister, som även
kallades kansler, var en lustig karl. Det var Des
Roches le Masle, kanonikus i Notre-Dame och en gång
kammartjänare hos kardinalen, som rekommenderat honom hos
hans eminens såsom en synnerligen pålitlig man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
