Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Huru storsigillbevararen Seguier mer än en gång sökte efter klockan för att ringa, som han brukat göra förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kardinalen litade på rekommendationen och fick icke skäl att ångra
det. Man berättade åtskilliga historier om honom, bland
annat följande:
Efter en stormig ungdom hade han dragit sig tillbaka till
ett kloster för att åtminstone under någon tid försona
ynglingaårens dårskaper. Men då han inträdde på detta heliga
ställe, hade den stackars botgöraren icke kunnat stänga
dörren efter sig så hastigt, att icke de passioner, han velat
undfly, smögo sig in dit med honom. Han anfäktades
oupphörligt av dem, och priorn, åt vilken han anförtrodde sin svåra
prövning och som ville göra vad han kunde för att rädda
honom, gav honom det rådet att söka besvärja den leda
frestaren genom att varje gång skynda till klockrepet och
ringa av alla krafter. Vid ljudet av klockan skulle
munkarna veta, att en broder hemsöktes av frestelser, och hela
klostret skulle göra bön för honom.
Rådet syntes den blivande kanslern gott. Han besvor den
onda anden med god förstärkning av munkarnas böner;
men djävulen låter icke gärna driva ut sig från en plats,
där han lagt in garnison; i samma mån man fördubblade
besvärjelserna, fördubblade han frestelserna, så att slutligen
klockan ringde allt vad tygen höllo natt och dag,
förkunnande botgörarens brinnande längtan att späka köttet.
Munkarna fingo icke ett ögonblicks ro. Hela dagen
gjorde de icke annat än sprungo upp och ned för trapporna till
kapellet, om nätterna måste de, förutom den sista
aftongudstjänsten och ottesången springa upp minst tjugu gånger ur
sängen och kasta sig på knä på stengolvet i sina celler.
Man vet icke, om det var djävulen, som släppte sitt rov,
eller om det var munkarna, som tröttnade; nog av, efter tre
månader syntes botgöraren åter ute i världen med ryktet om
sig att vara den mest ohyggligt besatta varelse, som
någonsin funnits till.
När han gick ut ur klostret, gick han in på
ämbetsmannabanan, blev efter sin onkel domstolspresident, slöt sig till
kardinalens parti, vilket bevisade icke litet skarpsinnighet,
blev kansler, tjänade nitiskt hans eminens i hans hat mot
änkedrottningen och hans hämnd mot Anna av Österrike,
uppeggade domarne i rättegången mot Calais,
uppmuntrade herr de Laffemas’ försök i den högre taskspelarkonsten
och erhöll slutligen, invigd i kardinalens hela förtroende,
som han gjort sig så väl förtjänt utav, det egendomliga
uppdrag, för vars verkställande han nu infann sig hos
drottningen. Drottningen befann sig ännu på stående fot, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
