Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Huru storsigillbevararen Seguier mer än en gång sökte efter klockan för att ringa, som han brukat göra förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Sire, jag bönfaller!»
»Dessutom, hur skulle det gå till?»
»Ers majestät skulle göra något, som ni vet kunde vara
henne angenämt.»
»Och det skulle vara?»
»Giv en bal; ers majestät vet hur förtjust drottningen
är i att dansa. Jag ansvarar för, att hennes agg inte skall
kunna motstå en sådan uppmärksamhet å ers majestäts
sida.»
»Herr kardinal, ni vet att det inte är alla slags
världsliga nöjen jag tycker om.»
»Ja, men drottningen blir er endast så mycket
tacksammare, då hon känner er motvilja för detta nöje;
dessutom vore det ju ett tillfälle för henne att få använda de
där vackra diamanterna, som ers majestät skänkte henne
häromdagen på hennes namnsdag och som hon ännu inte
haft något tillfälle att bära.»
»Vi få se, herr kardinal, vi få se», sade konungen, som
i sin glädje över att se drottningen skyldig till ett brott,
som han icke brydde sig mycket om, och oskyldig till
ett felsteg, som han mycket fruktade, var fullkomligt
beredd att försona sig med henne. »Vi få se, men på min
ära ni är alldeles för mild.»
»Sire», sade kardinalen, »lämna strängheten åt
ministrarna, mildheten är en kunglig dygd; utöva den, och ni
skall få se, att det bekommer er väl.»
Varpå kardinalen, som hörde klockan slå elva, bugade
sig djupt, anhöll att få avlägsna sig och bevekande bad
konungen att försona sig med drottningen.
Anna av Österrike, som på grund av det henne
frånrövade brevet var beredd på förebråelser, blev högst
förvånad, då hon dagen därpå såg konungen göra försök till
ett närmande. Hennes första rörelse var avvisande,
hennes kvinnliga stolthet och hennes värdighet som drottning
hade båda blivit så grymt sårade, att hon icke kunde låta
blidka sig i första taget; men besegrad av sina hovdamers
råd, syntes hon slutligen börja att glömma. Konungen
begagnade sig av detta första tecken till återvändande
harmoni för att meddela henne, att han inom kort ämnade ge
en fest.
En fest var någonting så sällsynt för den stackars Anna
av Österrike, att vid denna underrättelse, såsom
kardinalen förutspått, det sista spåret av harm försvann, om icke
i hennes hjärta, så åtminstone i hennes ansikte. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
