Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 SJUTTONDE KAPITLET
kardinalen, vars polis, om den än icke var lika fullkomlig
som nutidens, likväl var utmärkt och bättre underrättad
än han själv om vad som tilldrog sig i hans eget hus.
Han hoppades således att under ett samtal med sin gemål
få något ljus i saken och att sedan inför hans eminens
kunna komma med någon hemlighet, som vare sig kardi-
nalen kände eller icke kände till den, i båda fallen skulle
höja honom ansenligt i hans ministers ögon.
Han gick alltså för att träffa drottningen, och sin vana
trogen började han samtalet med nya hotelser mot hennes
omgivning. Anna av Österrike satt med sänkt huvud och
lät hans ordflöde strömma, i förhoppning att det skulle
stanna någon gång, men det var just vad Ludvig icke ville;
han ville ha i gång ett samtal, ur vilket något ljus kunde
framspringa, övertygad som han var, att kardinalen hade
någon baktanke och för hans räkning stämplade någon av
dessa förfärliga överraskningar, som kardinalen var en så-
dan mästare 1 att ställa tilll. Han vann även mycket rik-
tigt till sist sitt mål genom sina envisa anklagelser.
»Men, sire», utbrast slutligen Anna av Österrike, trött
på dessa svävande angrepp, »ni säger mig inte allt vad ni
har på hjärtat. Vad har jag då gjort? Vilket brott har
jag väl begått. Det är inte möjligt, att ers majestät stäl-
ler till allt detta väsen för ett brev, som jag skrivit till
min bror?»
Konungen i sin tur attackerad på ett så direkt sätt,
visste icke vad han skulle svara; han tänkte, att nu var
rätta ögonblicket att uttala den önskan, som han eljest
icke bort yttra förrän dagen före festen.
»Madame», sade han majestätiskt, »det blir inom kort en
bal på stadshuset; jag väntar, att ni för att hedra vår
präktiga magistrat, infinner er där i stor hovdräkt och
framför allt prydd med de diamanter jag skänkte er på er
namnsdag. Där har ni mitt svar.»
Svaret var förkrossande. Drottningen trodde, att hen-
nes gemål visste allt och att kardinalen hade förmått ho-
nom att på detta sätt gå och förställa sig under en hel
veckas tid och icke låtsa om någonting, vilket för övrigt
överensstämde med hans egen karaktär. Hon blev förfär-
ligt blek, hon stödde mot en konsol sin beundransvärt
vackra hand, som denna gång liknade en hand av vax, och
betraktade konungen med förskrämda blickar, svarade hon
icke ett enda ord.
»Ni hör, madame», sade konungen, som njöt av denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
