MAKARNA BONACIEUX 187 ett inköp som man skulle kunnat förtjäna rätt myc- ket på.» Men ju förbehållsammare den unga kvinnan blev, desto mera tänkte Bonacieux, att hemligheten, som hon icke ville yppa för honom, var av vikt. Han beslöt därför att genast skynda till greve de Rochefort och tala om för honom, att drottningen sökte efter en säker person, som hon kunde skicka till London i ett ärende. »Förlåt, om jag lämnar dig, min kära vän», sade han, »men som jag inte visste, att du skulle komma och hälsa på mig, så har jag stämt möte med en av mina vänner; jag är till- baka på ögonblicket, och om du bara vill vänta på mig några minuter, tills jag fått tala med min vän, så kommer jag och följer dig till Louvren, då det i alla fall börjar bli sent.» »Tack, min herre», svarade fru Bonacieux, »men ni är verkligen inte tapper nog att kunna vara mig till någon nytta, så att jag går nog ensam tillbaka till Louvren.» »Som ni vill, fru Bonacieux», svarade för detta kräma- ren. »Får jag träffa er snart igen?» »Antagligen; i nästa vecka hoppas jag, att min tjänst skall lämna mig litet frihet, och jag kommer då hit igen för att bringa en smula reda i våra saker, som måste vara i ett täm- ligen oordnat skick.» »Det är bra, jag väntar dig. Du är väl inte ond på mig?» »Jag? Inte det minsta.» »Adjö då! Vi träffas igen.» »Adjö !» Bonacieux kysste sin hustrus hand och skyndade bort. »Kan man tanka sig», sade fru Bonacieux för sig själv, då mannen stängt porten till gatan och hon befann sig en- sam, »det fattades bara att den idioten skulle gå och bli kardinalist! Och jag som ansvarat för honom hos drott- ningen, jag som lovat min stackars härskarinna... Ack, min gud, min gud! Hon kommer att ta mig för en av dessa usla varelser, som slottet vimlar av och som man anställt hos henne för att spionera på henne. Åh, min kära herr Bonacieux, jag har aldrig älskat er särdeles varmt, hädan- efter hatar jag er, och jag ger mitt ord på att det här skall ni få betala!» I samma ögonblick hon uttalade dessa ord, kom en bult- ning i taket henne att lyfta upp huvudet, och en röst, som trängde genom bräderna, ropade: »Bästa fru Bonacieux, öppna lilla dörren åt portgången, så kommer jag genast ned till er!»