ÄLSKAREN OCH MANNEN 191 »Tyst!» viskade fru Bonacieux och spratt till. »Vad är det?» »Man talar ute på gatan.» »Den rösten är...» »Min man! Ja, jag känner igen den.» »D'Artagnan skyndade till dörren och sköt för regeln. »Fan får inte komma in förrän jag gått, när jag är borta, så öppna för honom.» »Men jag borde också vara borta. Och pengarnas försvin- nande, hur förklara det, om jag är kvar här?» »Ni har rätt, ni måste gå.» »Ja, men på vad sätt? Han får se oss om vi gå.» »Då måste ni komma upp till mig.» »Åh», utbrast fru Bonacieux, »ni säger det där i en ton, som gör mig förskräckt !» Hon uttalade dessa ord med tårar i ögonen; d'Artagnan såg dessa tårar, och upprörd, fattad av ömhet, kastade han sig på knä för henne. »Hos mig», sade han, »skall ni vara lika säker som i ett tempel, det ger jag er mitt adelsmannaord på.» »Låt oss då gå, jag litar på er, min vän.» D'Artagnan låste försiktigt upp dörren, och lätta som skuggor smögo sig båda genom den inre dörren ut i port- gången, skyndade utan något buller uppför trappan och gingo in i d'Artagnans rum. En gång väl uppe hos sig, barrikaderade för större säker- hets skull d'Artagnan dörren; därpå gingo båda fram till fönstret och genom en springa i luckan sågo de herr Bona- cieux, som samtalade med en man i kappa. Vid anblicken av denna man gjorde d'Artagnan ett språng och rusade med halvdragen värja bort mot dörren. Det var mannen från Meung. »Vad ämnar ni göra?» utropade fru Bonacieux; ni stör- tar oss i fördärvet !» »Men jag har svurit att döda denna man!» sade d'Ar- tagnan. »Ert liv tillhör inte längre er själv, ni har helgat det åt en annan. Och i drottningens namn förbjuder jag er ait kasta er i någon fara, som är främmande för er resa.» »Nå, men befaller ni mig ingenting i ert eget namn?» »I mitt namn», sade fru Bonacieux med livlig sinnesrö- relse, »i mitt namn ber jag er därom. Men låt oss lyssna, det förefaller mig som om man talar om mig.» D'Artagnan gick åter fram till fönstret och lade örat till.