Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄLTTÅGSPLANER 195
Den unga mannens hjärta översvallade av glädje, Ett
tillfälle erbjöds honom att på en gång vinna ära och för-
tjäna pengar, och det hade dessutom som en första upp-
muntran nyss närmat honom till den kvinna han tillbad.
Denna slump hade således från första början nästan gjort
mer för honom, än vad han själv skulle vågat utbedja sig
av försynen.
Herr de Tréville befann sig i sin salong med sitt vanliga
hov av adelsmän. D’Artagnan, som man betraktade som en
av husets förtrogna, gick direkt in i hans kabinett och lät
underrätta honom, att han önskade få tala med honom i
en viktig sak,
D’Artagnan hade knappt väntat där fem minuter, då herr
de Tréville kom in. Vid första ögonkast på den väntandes
glada ansikte, kunde den värda kaptenen förstå, att det
verkligen måste ha hänt något nytt.
Under hela vägen dit hade d’Artagnan överlagt med sig
själv, om han skulle anförtro sig åt herr de Tréville, eller
om han helt enkelt skulle bedja honom skaffa sig permis-
sionstid för uträttandet av en hemlig affär. Men herr de
Tréville hade alltid visat honom så stor välvilja, var så
varmt tillgiven konungen och drottningen och hatade så
hjärtligt kardinalen, att den unga mannen beslöt sig för att
säga honom allt.
»Ni har bett att få tala med mig, min unga vän?» sade
herr de Tréville.
»Ja, herr kapten», svarade d’Artagnan, soch jag hoppas
ni förlåter, att jag vågat störa er, då ni får veta vilken vik-
tig sak det gäller.»
»Tala då, jag hör!»
»Det gäller ingenting mindre», sade d’Artagnan, sänkande
rösten, »än drottningens heder och kanske hennes liv.»
»Vad är det ni säger?» frågade herr de Tréville, i det
han såg efter att de verkligen voro ensamma och därpå åter
riktade sin frågande blick på d’Artagnan.
»Jag säger, herr kapten, att slumpen gjort mig till herre
över en hemlighet...»
»Som jag hoppas, unga man, att ni bevarar vid ert liv.»
»Men som jag bör anförtro åt er, herr kapten, ty endast
ni kan bistå mig i det uppdrag jag fått av hennes majestät.»
»Är denna hemlighet er?»
Nej, herr kapten, den är drottningens.»
»Har hennes majestät bemyndigat er att anförtro den
åt mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
