194 NITTONDE KAPITLET Ett förfärligt tjut avbröt i detta ögonblick TArtagnans och fru Bonacieux” betraktelser. Det kom från Bonacieux, som nu märkt penningpungens försvinnande och skrek, att han var bestulen. »Ack, min gud», sade fru Bonacieux, »han kommer att bringa hela kvarteret i uppror!» Bonacieux fortfor en god stund och skrek och väsnades, men som dylika skrik voro alltför vanliga för att väcka nå- gon särdeles uppmärksamhet på Fossoyeursgatan och dess- utom krämarens hus sedan någon tid tillbaka var tämligen illa beryktat, så att Bonacieux icke såg någon människa komma, trots allt hans skrikande, fann han slutligen för gott att gå sin väg. Han fortfor därvid att skrika, och man hörde hans röst försvinna åt Bacgatan till. »Och nu, sedan han gått sin väg, är det er tur att av- lägsna er», sade fru Bonacieux »mod bara, och framför allt försiktighet, och kom ihåg, att ni nu tillhör endast drottningen !» »Drottningen och er!» utropade d'Artagnan. »Var lugn, vackra Constance, jag skall återvända värdig hennes tack- samhet, men skall jag även återvända värdig er kärlek?» Den unga kvinnan svarade endast med den livliga rod- nad, som färgade hennes kinder. Några ögonblick därefter avlägsnade d”Artagnan sig, insvept även han i en vid kappa, vars ena våd på kavaljersmanér var uppskörtad av den långa värjan. Fru de Bonacieux följde honom med en av dessa långa, kärleksfulla blickar, som kvinnorna sända efter den man de känna sig på väg att älska; men då han försvunnit kring gathörnet, föll hon på knä och viskade med hopknäppta händer: »O, min Gud, beskydda drottningen, beskydda även mig!» 19. FÄLTTÅGSPLANER D'Artagnan begav sig direkt till herr de Tréville. Han insåg, att om några ögonblick skulle kardinalen vara underrättad om allt genom den där fördömda främlingen, som syntes vara hans verktyg, och han tänkte med skäl, att han icke hade ett ögonblick att förlora.