Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 TJUGONDE KAPITLET
för sent att ändra. Döda den där karlen och skynda efter
oss, så fort du hinner.»
Och de tre andra kastade sig upp på sina hästar och redo
bort i sporrsträck, under det att Porthos lovade sin mot-
ståndare att genomborra honom med alla fäktkonstens kän-
da stötar.
»Det var en, det !» sade Athos, när de hunnit femtio steg
bort.
»Men varför skulle den där karlen antasta just Porthos
och inte någon av oss?» frågade Aramis.
»Därför att då han hörde Porthos vara högljuddare än vi
andra, tog han honom för anföraren», sade d’Artagnan.
»Har jag inte alltid sagt, att den där unga gaskognaren
är en riktig vishetsbrunn?» sade Athos halvhögt:
Och ryttarna fortsatte sin väg.
I Beauvais rastade man två timmar, dels för att låta häs-
tarna pusta, dels för att invänta Porthos. Men då Porthos
efter dessa två timmar icke anlänt och ej heller låtit höra
av sig på något sätt, begav man sig åter på väg.
En halvmil bortom Beauvais, på ett ställe där vägen var
tätt inklämd mellan två sluttningar, träffade man åtta eller
tio karlar, som tycktes begagna sig av den omständigheten,
att vägen på denna sträcka icke var stenlagd, och gåvo sig
min av att arbeta på den, i det de grävde gropar och togo
upp smutsiga hjulspår.
Aramis, som var rädd för att smutsa ned sina stövlar i
denna konstgjorda lervälling, tilltalade dem barskt; Athos
ville hejda honom, men det var för sent. Arbetarna bör-
jade håna ryttaren och lyckades genom sin oförskämdhet
reta till och med den lugna Athos, så att han styrde sin
häst mot en av dem.
Då drogo alla karlarna sig tillbaka till det ena diket och
togo var sitt där gömda gevär, och slutet blev att de sju
resandena formligen måste passera gatlopp mellan dessa ge-
vär. Aramis fick en kula genom axeln och Mosqueton en,
som inträngde i de köttiga delar, som förlänga nedre delen
av veka livet. Mosqueton ensam föll av hästen, icke just
för att han var särdeles svårt sårad, utan snarare därför att
han icke kunde se sin blessyr och förmodligen trodde den
vara farligare än den i själva verket var.
»Det är ett bakhåll», sade d’Artagnan; »låt oss inte lossa
ett enda skott, utan nu raskt framåt!»
Aramis, så svårt sårad han är var, höll sig fast i manen
på sin häst, som förde bort honom med de andra. Mousque-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
