Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREVINNAN WINTER 217
sa befallningar. Jag önskar, att de ögonblickligen kungöras
och träda i kraft.»
»Men, ers nåd, om lordkanslern frågar mig om skälen,
som förmått ers nåd till en så utomordentlig åtgärd, vad
skall jag då svara?»
»Att det är min vilja och att jag inte behöver avlägga
räkenskap inför någon för vad jag vill eller icke vill.»
»Är detta det svar han skall lämna hans majestät», sade
sekreteraren småleende, »om händelsevis hans majestät
skulle vara nyfiken att få veta, varför intet fartyg får läm-
na Storbritanniens hamnar?»
»Ni har rätt», svarade Buckingham. »I sådant fall får
han säga konungen, att jag beslutit kriget och att denna åt-
gärd är min första fientliga handling mot Frankrike.»
Sekreteraren bugade sig och gick.
»Nu äro vi trygga åt det hållet», sade Buckingham och
vände sig till d’Artagnan. »Såvida diamanterna inte redan
äro i Frankrike, komma de inte dit förrän efter er.»
»Hur så, ers nåd?»
»Jag har belagt med kvarstad alla fartyg, som i "denna
stund befinna sig i hans majestäts hamnar, intet fartyg får
lyfta ankar utan särskilt tillstånd.»
D’Artagnan betraktade med häpnad denna man, som tog
den obegränsade makt, varmed hans konungs förtroende
beklätt honom, i sin egen och sin kärleks tjänst. Bucking-
ham såg av den unga mannens ansiktsuttryck, vad han
tänkte, och smålog.
»Ja», sade han, »ja, det är Anna av Österrike, som är
min verkliga drottning, på ett ord av henne skulle jag för-
råda mitt land, min konung, min Gud. Hon bad mig att inte
sända La Rochelles protestanter den hjälp jag lovat dem,
och jag har icke heller gjort det. Därmed svek jag mitt
ord —— än sedan? Jag lydde hennes önskan. Och har jag
inte blivit storartat belönad för min lydnad, säg, då jag har
den att tacka för hennes porträtt?»
D’Artagnan hörde med förvåning, på vilka klena och
okända trådar ett folks öden och människors liv stundom
hänga.
Han satt just som bäst fördjupad i dessa betraktelser,
då juveleraren kom in. Det var en irländare, en bland de
skickligaste 1 sitt yrke och som tillstod, att han förtjänade
en liten förmögenhet årligen på hertigen av Buckingham.
»Herr O’Reilly», sade hertigen, i det han förde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
