216 TJUGUFÖRSTA KAPITLET ven. Drottningen har givit mig dem, drottningen återford- rar dem, ske hennes vilja, liksom Guds, i allt !» Därpå kysste han den ena efter den andra av dessa dia- mantsmycken, från vilka han nu måste skiljas. Plötsligt uppgav han ett förfärligt skrik. »Vad är det?» frågade d"”Artagnan orolig ; »vad har hänt, ers nåd?» »Allt är förlorat !» utropade Buckingham dödsblek. »Två av smyckena fattas, här finnas inte flera än tio.y »Har mylord tappat dem, eller tror ni, att man stulit dem?» »Man har stulit dem», svarade hertigen, »och det är kar- dinalen, som gjort det strecket. Se här, banden, som höllo dem, ha blivit avklippta med en sax.» »Om mylord kunde misstänka, vem som begått stölden... kanske har tjuven dem ännu i sina händer. »Vänta ! vänta !» utropade hertigen. »Den enda gång jag burit dessa diamantägiljetter var på konungens bal i Wind- sor för en vecka sedan. Grevinnan Winter, som jag stött mig med, gjorde mig ett närmande på balen. Detta när- mande var en svartsjuk kvinnas hämnd. Efter den dagen har jag inte återsett henne. Den kvinnan är ett av kardina- lens verktyg.» »Han har då sådana i hela världen!» utropade d'Artag- nan. »Ja, ja», sade Buckingham och bet ihop tänderna i vrede; »han är förfärlig att kämpa med. —— Men säg mig, när skall den där balen äga rum?» »Nästa måndag.» »Nästa måndag! Fem dagar ännu, det är mera tid än vi behöva. Patrice!» ropade hertigen, i det han öppnade ka- pelldörren. »Patrice!» Kammartjänaren kom genast. »Skaffa hit min juvelerare och min sekreterare !» Kammartjänaren skyndade bort med en hastighet och tystnad, som bevisade den vana han fått att lyda blint och utan invändningar. Ehuru juveleraren först borde ha blivit kallad, var sekre- teraren den, som först inställde sig, vilket är lätt förklar- ligt; han bodde nämligen i palatset. Han fann Bucking- ham sittande vid ett bord i sitt sovrum och skrivande några order med egen hand. »Herr Jackson», sade han, »skynda genast till lordkanslern och säg honom, att jag ålägger honom verkställandet av des-