Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAVILJONGEN 23
kunde se en del av taket, som med sina förgyllda lister bar
vittne om rummets elegans för övrigt.
Klockan i Saint-Cloud slog halv elva.
Denna gång kände d’Artagnan, utan att själv kunna för-
klara det, en rysning. Kanske började kylan verka på ho-
nom, och han tog en helt och hållet kroppslig förnimmelse
för ett själsintryck.
Så kom han att tänka på, att han kanske läst orätt och att
mötet var utsatt först till klockan elva.
Han närmade sig fönstret, ställde sig så att en ljusstråle
därifrån föll på honom, tog upp brevet ur fickan och läste
det på nytt; nej, han hade icke misstagit sig, mötet var
verkligen utsatt till klockan tio.
Han gick tillbaka till sin förra plats och började känna
sig rätt orolig över denna tystnad och enslighet.
Klockan slog elva.
D’Artagnan började frukta på fullt allvar, att det hänt
fru Bonacieux något.
Han klappade tre slag i händerna, de älskandes vanliga
signal, men ingen svarade, icke ens ekot.
Då tänkte han med en viss harm på, att den unga kvin-
nan kanske somnat, medan hon väntade på honom.
Han gick fram till muren och försökte att klättra upp på
den; men den var nyligen rappad och han klöste förgäves
sönder sina naglar.
Då kom han att kasta blicken på träden, vilkas löv fort-
farande försilvrades av ljusskenet, och som ett av dem
bredde ut sina grenar över vägen, tänkte han, att han upp-
ifrån trädet borde kunna se in i det upplysta rummet.
Trädet var lätt att klättra i, därtill var d’Artagnan knap-
past tjugu år och mindes ännu väl sina gymnastiska bedrif-
ter som skolpojke. I en blink var han uppe bland grenarna
och genom de upplysta rutorna kunde hans blick tränga in i
paviljongens inre.
Då mötte han en oväntad syn, som kom honom att darra
i hela kroppen: det stilla, milda ljuset från lampan därinne
belyste en scen av den förfärligaste oordning. En av fön-
sterrutorna var krossad, dörren till rummet var inslagen
och hängde halvt sönderbruten på ena gångjärnet, ett bord,
som syntes ha varit dukat med en fin supé, låg kullslaget
på golvet, som var bestrött med krossade buteljer och sön-
dertrampad frukt; allt i detta rum vittnade om en våldsam,
förtvivlad strid, och d’Artagnan tyckte sig till och med mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
