Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 TJUGUFJÄRDE KAPITLET
i all denna oreda se bitar av kläder och några blodfläckar
på bordduk och gardiner.
Han skyndade sig med en fruktansvärd hjärtklappning
att stiga ned från trädet, han ville se om han kunde upp-
täcka några andra tecken till våld.
Det lilla milda skenet från fönstret lyste ännu i nattens
stillhet. D’Artagnan såg nu vad han förut icke lagt märke
till, då han ju icke haft skäl till någon sådan undersökning,
att marken här och där var uppriven och bar hopgyttrade
spår efter människofötter och hästhovar. Dessutom hade
kjulen på en vagn, som syntes ha kommit från Paris, läm-
nat efter sig djupa spår i den mjuka marken, och dessa spår
gingo icke längre än till paviljongen och vände om åt Pa-
ris till.
Slutligen hittade d’Artagnan under fortsatta undersök-
ningar en söndersliten fruntimmerhandske tätt bredvid mu-
ren. Handsken var, utom på de ställen där den kommit i
beröring med den smutsiga marken, oklanderligt ren och
ny; det var en av dessa parfymerade handskar, som älska-
ren så gärna rövar från en vacker hand.
Ju längre d’Artagnan fullföljde sina undersökningar,
desto ymnigare pärlade kallsvetten på hans panna; hans
hjärta hopsnördes av en förfärlig ångest, hans andedräkt
blev flämtande; och likväl sökte han tröst i den tanken, att
denna paviljong kanske icke alls hade något att göra med
fru Bonacieux, att den unga kvinnan hade stämt möte med
honom utanför denna paviljong, men icke inne i den, att
hon kunnat bli kvarhållen i Paris av sin tjänst, kanske av
sin mans svartsjuka.
Men alla dessa tröstegrunder kullkastades, krossades, till-
intetgjordes obarmhärtigt av den känsla av inre smärta,
som vid vissa tillfällen bemäktigar sig hela vår varelse och
ropar med alla stämmor inom oss, att en stor olycka svä-
var över våra huvuden.
D’Artagnan var nästan från sina sinnen; han sprang ut
på stora gatan, tog samma väg han kommit, skyndade ned
till färjan och frågade sig för hos färjkarlen.
Vid sjutiden på aftonen hade färjkarlen fört över ett
ungt fruntimmer; hon var insvept i en svart kappa och
tycktes mycket angelägen om att icke bli igenkänd, men just
på grund av denna hennes försiktighet hade han givit så
mycket nogare akt på henne och kunnat se, att hon var
bäde ung och vacker.
Det förhöll sig då som nu, att en mängd unga kvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
