Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTHOS 37
nåd, helst då man förberett oss på att våra öron skola få
bära ansvaret för vår tunga.»
»Säg mig, kan jag få träffa Porthos?»
»Ja visst, ers nåd! Gå uppför trappan till första våningen
och knacka på dörren nummer ett. Men tala bara om att
det är ni.»
»Hur så ?»
»Jo, ty eljest kunde det hända er en olycka.»
»Vilken olycka skulle väl kunna hända mig?»
»Herr Porthos kunde ta er för någon av husets folk och
i ett utbrott av vrede ränna värjan genom kroppen på er
eller skjuta er för pannan.»
»Vad ha ni då gjort honom?»
»Vi ha fordrat pengar av honom.»
»Åh för tusan, då förstår jag! Det är något som Porthos
upptar mycket illa, då han inte är stadd vid kassa ; men det
vet jag att han bör vara.»
»Det trodde vi också, och som det här är ett mycket or-
dentligt hus och vi göra upp våra räkenskaper för varje
vecka, så skickade vi upp hans räkning efter åtta dagars
förlopp ; men vi måtte ha kommit i ett olämpligt ögonblick,
ty vid första ord vi nämnde om saken, bad han oss dra för
fan i våld. Nå, det är sant, han hade spelat dagen förut.»
»Vad säger ni, hade han spelat? Med vem då »?»
»Ja, den som det visste. Det var en herre, som tog in här
en stund och som han föreslog ett parti landsknekt.»
»Där ha vi det! Den stackars Porthos förlorade alla sina
pengar.»
Ja, till och med sin häst, ty när den främmande herrn
skulle fara sin väg, märkte vi, att hans betjänt sadlade
herr Porthos” häst. Då vi uttalade vår förundran, svarade
den främmande herrn, att vi lade oss i saker, som inte an-
gingo oss, och att det var hans häst. Vi skyndade att un-
derrätta herr Porthos, men han skickade en hälsning, att
vi voro ena lymlar, som tvivlade på en adelsmans ord, och
att då den främmande herrn sagt, att hästen var hans, så
var det naturligtvis också förhållandet.»
»Jag känner igen honom på det där», mumlade d’Artag-
nan.»
»Då lät jag svara honom», fortfor värden, »att eftersom
vi inte tycktes kunna komma överens om betalningen, hop-
pades jag, att han åtminstone skulle ha den godheten att
unna min yrkeskamrat, värden på GYLLENE ÖRNEN, förmå-
nen att bli hans kund; men herr Porthos lät svara, att som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
