Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 TJUGUSJUNDE KAPITLET
dig inte om, varifrån de komma, utan tänk bara på att en
av dem tillhör dig.»
»Jag tar den, som hålles av den rödhåriga stalldrängen.»
»Utmärkt.»
»Vid Gud», utropade Aramis, »gör inte det där mig allde-
les frisk! På den hästen kunde jag rida, om jag så hade
trettio kulor i kroppen. Vid min själ, sådana ståtliga stig-
byglar! Hallå, Bazin! Kom hit, och det ögonblickligen!»
Bazin visade sig i dörren, dyster och trög.
»Blanka min värja, putsa upp min hatt, borsta min kappa
och ladda mina pistoler !» befallde Aramis.
»Den sista befallningen är överflödig», sade d’Artagnarn,
»det finns laddade pistoler i dina hölster.»
Bazin suckade.
»Seså, mäster Bazin, lugna er», sade d’Artagnan, »man
vinner himmelriket i vad yrke som helst.»
»Herrn var redan en så god teolog», sade Bazin gråtmilt,
»han skulle ha blivit biskop och kanske kardinal.»
»Nå, men min stackars Bazin, låt oss övertänka saken
litet. Vad tjänar det till att vara en kyrkans man, var god
och säg mig det? Inte slipper man därför gå i krig; du ser
ju, att kardinalen själv ämnar göra sitt första fälttåg med
stormhatt på huvudet och bardisanen i handen. Och herr
Nogaret de La Valette, vad säger du om honom? Han är
också kardinal, men fråga bara hans betjänt, hur många
gånger han repat charpi åt honom.»
»Ack, herre», suckade Bazin, »jag vet nog, att allting i
världen är upp- och nedvänt nu för tiden.»
Under tiden hade de unga männen och den stackars be-
tjänten gått ned.
»Håll stigbygeln åt mig, Bazin», sade Aramis.
Och han kastade sig upp i sadeln med sitt vanliga lätta
behag; men efter några volter och krumbukter av det ädla
djuret, kände ryttaren så olidliga smärtor, att han blekna-
de och vacklade i sadeln. D’Artagnan, som anade, att det
skulle gå på detta sätt, hade icke lämnat honom ur sikte, han
skyndade fram till honom, höll honom uppe i sina armar
och förde honom tillbaka till hans rum.
»Seså, min kära Aramis», sade han, »sköt nu om dig. Jag
far ensam och söker rätt på Athos.»
»Du är en man av stål, du», sade Aramis.
»Nej, jag har tur, det är alltsammans. Men hur skall du
tillbringa tiden, tills jag kommer tillbaka. Inga fler utlägg-
ningar om fingrar och välsignelser, eller hur?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
