Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATHOS’ HUSTRU 65
Aramis smålog.
»Nej, jag skall skriva vers», sade han.
»Ja, parfymerad vers med samma doft som biljetten från
kammarjungfrun hos fru de Chevreuse. Undervisa Bazin
litet i verskonsten, det skall trösta honom. Men glöm inte
att sitta till häst en smula var dag, det kommer att vänja
dig vid ansträngningen.»
»Åh, var lugn för det», sade Aramis, »när du kommer till-
baka, skall jag vara färdig att följa dig.»
De togo farväl av varandra, och tio minuter därefter, se-
dan d’Artagnan rekommenderat sin vän åt Bazins och vär-
dinnans omsorger, travade han på väg till Amiens.
Under vilka förhållanden skulle han återfinna Athos?
Skulle han ens återfinna honom?
Han hade lämnat honom i en ganska kritisk belägenhet,
Athos kunde mycket väl ha dukat under. Vid denna tanke
mulnade hans uppsyn, han utstötte några suckar och ut-
talade tyst för sig själv några eder att hämnas.
Av alla hans vänner var Athos den äldsta och borde där-
för vara den, som stod honom minst nära i fråga om smak
och sympatier. Likväl hyste han för denna adelsman en
avgjord förkärlek. Athos nobla och förnäma utseende, de
blixtar av själsstorhet, som emellanåt sprungo fram ur det
dunkel, vari han frivilligt höll sig innesluten, den orubbliga
jämnvikten i hans lynne, som gjorde honom till den god-
modigaste kamrat i världen, hans ofta ansträngda, bitande
munterhet, hans tapperhet, som skulle kunnat kallas blind,
om den icke härlett sig från den sällsyntaste kallblodighet,
alla dessa egenskaper väckte icke blott d’Artagnans akt-
ning och vänskap, nej, ännu mer, de framkallade hans be-
undran.
Till och med ställd vid sidan av herr de Tréville, den ele-
ganta och nobla hovmannen, kunde Athos, då han hade sina
dagar av gott lynne, mycket väl uthärda jämförelsen. Han
var av medelmåttig växt, och hans figur var så beundrans-
värt utvecklad och så väl proportionerad, att han mer än
en gång vid sina tävlingar med Porthos besegrat denna
jätte, vars kroppstyrka blivit till ett ordspråk bland muske-
törerna; hans huvud med de genomträngande ögonen, den
raka näsan, hakan tecknad som hos Brutus, hade ett obe-
skrivligt uttryck av på en gång storhet och behag; hans
händer, som han aldrig brydde sig om att vårda, utgjorde
Aramis’ förtvivlan, han som slösade så mycken omsorg på
sina med tillhjälp av mandelpasta och parfymerad olja;
5 V De tre musketörerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
