Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATHOS’ HUSTRU 67
ända till hans minsta önskningar, som han genast skyndade
att uppfylla. Om de fyra vännernas samvaro ägde rum un-
der ett sådant ögonblick, så var ett av honom med våldsam
ansträngning frampressat ord Athos’ hela bidrag till sam-
talet. I utbyte drack då Athos ensam lika mycket som fyra,
utan att detta syntes medföra någon annan verkan på honom
än att han rynkade pannan skarpare och att hans dysterhet
blev djupare.
D’Artagnan, vars skarpsinne och genomträngande blick
vi känna, hade, hur gärna han än velat tillfredsställa sin
nyfikenhet i detta avseende, ännu icke kunnat förklara orsa-
ken till denna själsslöhet eller utröna därmed sammanhän-
gande omständigheter. Athos fick aldrig några brev och
företog aldrig någon handling, som icke var känd av alla
hans vänner.
Man kunde icke säga, att det var vinet, som framkallade
detta svårmod hos honom, ty tvärtom drack han ju endast
för att bekämpa detta svårmod, som dock, såsom vi redan
sagt, av detta botemedel gjordes ännu djupare. Icke heller
kunde man tillskriva spelet detta ytterligt mörka lynne, ty
i motsats till Porthos, som med sånger eller svordomar be-
ledsagade alla spellyckans växlingar, förblev Athos lika obe-
rörd, vare sig han vann eller förlorade. Man hade en afton
i musketörernas klubb sett honom vinna tusen pistoler, där-
på förlora dem och allt, ända till sitt guldbroderade skärp
till paraduniformen, och så vinna igen allt detta och därtill
hundra louisdorer, utan att hans vackra ögonbryn höjt sig
så mycket som en halv linje, utan att hans händer förlorat
sin pärlemoliknande färg eller hans konversation, som den-
na afton var behaglig, ett enda ögonblick hade upphört att
vara lugn och angenäm.
Icke heller var det, såsom hos våra grannar engelsmän-
nen, något atmosfäriskt inflytande, som förmörkade hans
uppsyn, ty denna dysterhet blev i allmänhet ännu djupare
under den vackra årstiden; juni och juli voro de värsta
månaderna för Athos.
För den närvarande tiden hyste han aldrig några särskilda
bekymmer och han ryckte på axlarna, då man talade med
honom om framtiden; hans hemlighet låg således i det för-
flutna, såsom man redan antytt för d’Artagnan.
Denna hemlighetsfulla anstrykning, som låg utbredd över
hela hans person, gjorde honom ännu intressantare, så myc-
ket mer som varken hans ögon eller hans tunga, icke ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
