Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PROKURATORSMIDDAG 117
hört talas om och som prokuratorskans visserligen litet
torra men ändå ganska eleganta händer skulle öppna för
hans beundrande blickar.
Och slutligen skulle han, den på jorden kringirrande man-
nen, mannen utan förmögenhet och utan familj, soldaten.
van vid värdshusen, krogarna, tavernerna och vinstugorna.
läckergommen, som för det mesta var tvungen att nöja sie
med de bitar han kunde snåla sig till, nu skulle han få varz
med om ordentliga familjemåltider, njuta av ett bekvärn-
hemliv och vänja sig vid dessa små omsorger, som smaka
desto bättre, ju mera härdad man blivit, efter vad gamla
knektar påstå.
Att i egenskap av kusin få komma varje dag och slå sig
ned vid ett gott bord, förjaga rynkorna från den gamla pre-
kuratorns gula och fårade panna, en smula plocka de unga
skrivarna, medan man lärde dem att spela farao, raffel och
landsknekt med alla deras finesser och att i betalning för en
timmes lektion spela av dem en hel månads besparingar, all:
detta tilltalade redan på förhand Porthos alldeles ofantlig.
Musketören påminde sig visserligen då och då de elaka
rykten, som vid denna tid voro i omlopp om prokuratorerna
och som överlevat dem: gnideriet, förknappningarna, faste-
dagarna; men som Porthos med undantag av några snå!-
hetsanfall, som han alltid ansett mycket opassande, i der
hela funnit prokuratorskan ganska frikostig, det vill säga
för att vara en prokuratorska, så hoppades han ändå at
komma i ett behagligt och väl ordnat hem.
Men redan vid porten började musketören få sina tvivel:
entrén var allt annat än lockande: portgången stinkande
och mörk, trappan illa upplyst av små gallerfönster, genom
vilka dagsljuset med möda silade sig in från granngården.
och i första våningen en låg dörr, beslagen med ofantliga
spikar liksom huvudporten till Grand-Châtelet.
Porthos knackade; en lång, blek skrivare, med ansikte:
begravet i en skog av okammat hår, kom och öppnade och
hälsade med minen hos en man, tvungen att hos en annan
respektera på samma gång den resliga figuren, som utvisar
styrka, militäruniformen, som anger ståndet, och den
blomstrande ansiktsfärgen, som skvallrar om vanan att leva
gott.
En annan, mindre skrivare syntes bakom den förste, en
tredje, mera storväxt bakom den andre, och en springpojke
på tolv år bakom den tredje. Summa tre och en halv skri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
