Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 TRETTIOANDRA KAPITLET
vare, vilket på den tiden vittnade om en stor krets av klien-
ter.
Ehuru musketören icke skulle infinna sig förrän klockan
ett, hade prokuratorskan hållit utkik ända sedan klockan
tolv, räknande på att hennes beundrares hjärta och kanske
även hans mage skulle förmå honom att komma före den
utsatta tiden.
Fru Coquenard kom således ut genom dörren till våningen
nästan samtidigt med att Porthos kom in genom dörren till
trappan, och den värda damens ankomst befriade honom ur
en stor förlägenhet. Skrivarna betraktade honom nämligen
smed nyfikna blickar, och han, som icke visste vad han skulle
säga åt denna uppstigande och nedstigande skala, stod där
och teg helt beskedligt.
»Det är ju min kusin !» utropade prokuratorskan ; »men så
stig då in, stig in, herr Porthos.»
Namnet Porthos gjorde sin stora effekt på skrivarna,
som började skratta; men Porthos vände sig om, och allas
ansikten återtogo genast sitt allvar. Sedan man gått genom
ytterrummet, där skrivarna befunno sig, och kontoret, där
de borde ha befunnit sig, kom man in i prokuratorns kabi-
nett; kontoret var ett slags mörk sal, möblerad med pap-
persluntor. Då man lämnade kontoret, hade man köket till
höger och kom in i mottagningsrummet.
Alla dessa rum, som stötte intill varandra, ingåvo icke
Porthos någon hög tanke om våningens beskaffenhet. Allt
vad som talades måste höras på långt håll genom alla dessa
öppna dörrar; dessutom hade han i förbigående kastat en
hastig och forskande blick in i köket, och han måste till
prokuratorskans skam och sin egen stora ledsnad tillstå för
sig själv, att han där icke sett denna spiseld, detta liv, denna
brådska, som vid tillagandet av en god måltid bruka råda i
denna läckergommarnas helgedom.
Prokuratorn var förmodligen förberedd på detta besök, ty
han visade ingen överraskning, då han fick se Porthos, som
gick fram till honom med tämligen obesvärad min och artigt
hälsade på honom.
»Vi lära vara kusiner, herr Porthos», sade prokuratorn, i
det han med armarnas tillhjälp reste sig upp i sin rottingstol.
Gubben, insvept i en vid, svart tröja, i vilken hans spin-
kiga kropp försvann, var skarp och skinntorr, hans små grå
ögon lyste som karbunklar och tycktes jämte den grimase-
rande munnen vara den enda delen av hans ansikte, där det
ännu fanns kvar något liv. Olyckligtvis började benen neka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
