Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PROKURATORSMIDDAG 119
hela denna knotiga maskin sin tjänst, och sedan fem eller
sex månader, som denna tilltagande svaghet givit sig till-
känna, hade den värda prokuratorn blivit så gott som sin
hustrus slav.
Kusinen togs emot med stilla undergivenhet, det var också
allt. Hade mäster Coquenard varit på benen och rask och
kry, skulle han säkerligen förnekat varje släktskap med herr
Porthos.
»Ja, herr prokurator, vi äro kusiners, sade Porthos utan
att förlora fattningen, så mycket mera som han aldrig vän-
tat, att mannen skulle taga emot honom med något slags
entusiasm.
»På kvinnosidan, förmodar jag?» sade prokuratorn för-
smådligt.
Porthos begrep icke skämtet utan tog det för en naivitet,
åt vilken han skrattade under sina stora mustascher. Fru
Coquenard, som visste, att en naiv prokurator var en mycket
sällsynt art inom sitt släkte, smålog litet och rodnade myc-
ket.
Mäster Coquenard hade alltsedan Porthos? ankomst
kastat oroliga blickar på ett stort skåp, som stod mittför
hans skrivbord av ek. Porthos förstod, att detta skåp, fastän
det på intet sätt till formen liknade den kista han sett i sina
drömmar, måste vara den saliggörande kassakistan, och han
lyckönskade sig själv, att verkligheten var sex fot högre än
drömmen.
Mäster Coquenard drev icke sina genealogiska forsknin-
gar längre, utan sade, i det han flyttade sin oroliga blick
från skåpet till Porthos:
»Vår herr kusin gör oss väl före sin avresa till krigsskå-
deplatsen den äran att för en gång äta middag hos oss,
eller hur, min vän?» tillade han, vändande sig till sin hustru.
Denna gång fick Porthos stöten rätt i magen och kände
den djupt; fru Coquenard å sin sida tycktes icke heller vara
okänslig för den, ty hon genmälde:
Min kusin kommer nog aldrig hit mera, om han ser att
vi bemöta honom illa ; i motsatt fall åter har han alldeles för
kort tid att tillbringa i Paris och följaktligen att hälsa på
oss, för att vi inte skulle be honom skänka oss snart sagt
alla de ögonblick han kan ha lediga före sin avresa.»
»Ack, mina ben, mina arma ben! Var hålla ni till?» mum-
lade Coquenard och försökte småle.
Denna undsättning, som lämnades Porthos i samma ögon-
blick han såg sig hotad i sina gastronomiska förhoppningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
