ARAMIS' OCH PORTHOS' UTRUSTNING 139 skulle jag uppriktigt sagt inte ha något emot att liva upp mig en smula med några buteljer gammal bourgogne.» »Kör för gammal bourgogne! Jag tycker inte heller illa om den», sade Aramis, hos vilken anblicken av guldet hade liksom handgripligt fördrivit alla tankar på att draga sig tillbaka från världen. Och sedan han stoppat tre eller fyra dubbla pistoler i fickan, för att kunna tillgodose stundens behov, lade han in de övriga i ebenholtsskrinet med pärlemorinfattningen, där redan den mycket omtalade broderade näsduken låg, som tjänat honom till talisman. De båda vännerna begåvo sig först till Athos, som, tro- gen sitt löfte att icke gå ut, åtog sig att låta hämta och ord- na middag hemma hos sig; och som han förträffligt förstod sig på gastronomiska detaljer, gjorde d'Artagnan och Ara- mis inga svårigheter vid att anförtro honom detta maktpå- liggande bestyr. De voro på väg till Porthos för att hämta honom, då de i hörnet av Bacgatan mötte Mousqueton, som med jämmer- lig min drev framför sig en mulåsna och en häst. D'Artagnan uppgav ett rop av överraskning, som icke var utan en blandning ay glädje. »Nej, se min gula häst!» utropade han. »Se på den där hästen, Aramis!» »Å, en sådan usel krake! sade Aramis. »Det var likväl på den hästen, min vän, som jag kom till Paris», svarade d'Artagnan. »Vad, herrn känner till den där hästen?» frågade Mous- queton. »Han har en märkvärdig färg», sade Aramis; »det är den första jag sett med sådant hår.» »Det tror jag rasande väl», genmälde d'Artagnan ; »också sålde jag honom för tre écus, och det var nog för hudens skulle jag fick så mycket, för själva skrovet är säkert inte värt aderton livres. Men hur har den där hästen råkat i dina händer, Mousqueton ?» »Ack, herre», sade betjänten, »tala inte om saken; det är ett gement streck av vår hertiginnas man.» »På vad sätt då, Mousqueton ?» »Jo se, vi stå mycket väl hos en förnäm dam, en hertigin- na av... Men förlåt, min husbonde har befallt mig att tiga. Nu hade hon tvungit oss att ta emot ett litet minne av henne, en ståtlig spansk halvarabisk häst och en andalusisk mul- åsna, som det var en glädje att skåda. Men se, mannen fick