ARAMIS' OCH PORTHOS' UTRUSTNING 141 Fru Coquenard begav sig till klostret Saint-Magloire med stor bävan, ty hon anade, vilka förebråelser som väntade henne; men hon hade låtit alldeles bedåra sig av Porthos' förnäma fasoner. Alla de förbannelser och förebråelser, som en i sin få- fänga sårad man kan låta falla över en kvinnas huvud, dem lät Porthos i detta ögonblick regna ned över prokurator- skans sänkta hjässa. »Ack, ack», sade hon, »jag har gjort mitt bästa! En av våra klienter är hästhandlare, han var skyldig min man pengar och ville inte gärna betala. Då tog jag hästen och mulåsnan för vad han var skyldig oss; han lovade mig två ståtliga djur.» »Så vet då, min fru», sade Porthos, »att såvida han var skyldig er mer än fem écus, så är den där hästhandlaren en tjuv.» »Det är väl inte förbjudet att söka skaffa sig goda priser, herr Porthos», sökte prokuratorskan att urskulda sig. »Nej, men de, som söka skaffa sig goda priser, få också ursäkta, om andra söka skaffa sig frikostigare vänner.» Och Porthos snodde om på klacken och tog ett steg för att gå. »Herr Porthos, herr Porthos!» utropade prokuratorskan. »Jag har haft orätt, jag erkänner det, jag borde inte ha pru- tat, när det gällde att utrusta en sådan kavaljer som ni.» Utan att svara tog Porthos ännu ett steg. Prokuratorskan tyckte sig se honom i en strålande sky, alldeles omringad av hertiginnor och markisinnor, som kastade säckar med guld för hans fötter. »Stanna, i himlens namn, herr Porthos», utropade hon, »stanna då och låt oss talas vid!» »Att tala med er bringar olycka över mig», sade Porthos. »Men säg mig då, vad begär ni?» Ingenting, ty detta är alldeles detsamma som om jag ville begära något av er.» Prokuratorskan hängde sig fast vid Porthos' arm och ut- ropade i häftigheten av sin smärta: Herr Porthos, jag förstår mig inte på allt det där! Vet jag vad en häst, vad en mundering är?» »Därför borde ni lita på mig, som förstår mig på sådant, min fru. Men ni har velat spara och följaktligen ockra på mig.» »Det var orätt, herr Porthos, men jag skall gottgöra det, det svär jag.»