Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYLADYS HEMLIGHET 157
Han gjorde fem eller sex slag kring Place Royale, i det
han vände sig om vid vart tionde steg för att observera ljus-
skenet från myladys våning, vilket man kunde se genom per-
siennerna ; det var tydligt, att denna gång hade den unga
kvinnan betydligt mindre bråttom att begiva sig av in i sin
sängkammare än förra gången.
Slutligen försvann ljusskenet.
Med detta ljus slocknade d’Artagnans sista betänklighe-
ter; han påminde sig den föregående nattens enskildheter,
och med bultande hjärta och brinnande huvud gick han in i
hotellet och rusade upp till Kettys rum.
Blek som döden och darrande i alla lemmar sökte den unga
flickan hejda sin älskade, men mylady, som lyssnade, hade
hört bullret vid d’Artagnans inträde, och öppnade själv
dörren.
»Kom in !» sade hon.
Allt detta innebar en så otrolig oblyghet, var så vidunder-
ligt djärvt, att d’Artagnan knappt kunde tro på vad han såg
och hörde. Han trodde sig indragen i någon av dessa fan-
tastiska intriger, som man upplever i drömmen.
Icke desto mindre skyndade han fram till mylady, lydande
samma dragningskraft som magneten utövar på järnet.
Dörren stängdes efter dem.
Ketty skyndade i sin tur fram till denna dörr.
Svartsjukan, raseriet, den sårade stoltheten, korteligen alla
de lidelser, som kämpa om herraväldet i en älskande och
försmådd kvinnas hjärta, ville driva henne att avslöja allt-
sammans men hon skulle vara förlorad om hon erkände, att
hon lånat sin hand till ett dylikt svek, och framför allt vore
då d’Artagnan förlorad för henne. Denna sista kärlekstanke
manade henne även till denna sista uppoffring.
D’Artagnan å sin sida såg nu sina varmaste önskningar
uppfyllda : det var icke längre en rival man älskade i honom,
det var honom själv man tycktes älska. En hemlig röst djupt
1 hans hjärta sade honom väl, att han icke var något annat
än ett hämndens verktyg, som man smekte i avvaktan på att
det skulle giva döden; men fåfängan, egenkärleken och sin-
nesyran tystade denna röst, kvävde denna viskning, Dess-
utom gjorde vår gaskognare, med den självkänsla vi sett ho-
nom äga, en jämförelse mellan sig och de Wardes och frå-
gade sig, varför när allt kom omkring man icke skulle älska
även honom för hans egen skull.
Han överlämnade sig således helt och hållet åt ögonblic-
kets känslor. Mylady var icke längre för honom denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
