162 TRETTIOÅTTONDE KAPITLET Vid bullret de gjorde, hon då hon slog omkull möblerna för att komma åt honom, han då han bakom dem sökte skydd mot henne, öppnade Ketty dörren. D'Artagnan, som oupp- hörligt manövrerat för att närma sig den, var nu endast tre steg från den. Med ett enda språng kastade han sig från myladys rum in i kammarjungfruns, och snabb som blixten stängde han dörren och stödde sig med all sin tyngd mot den, medan Ketty sköt för rigeln. Då försökte mylady med krafter vida överstigande en vanlig kvinnas att slå omkull väggpelaren, som stängde in henne, men då hon märkte, att det var omöjligt, översållade hon dörren med dolkstötar, av vilka några genomborrade den. Varje stöt åtföljdes av rysliga förbannelser. »Fort, fort, Ketty», sade d'Artagnan halvhögt, då dörren väl var stängd, shjälp mig ut härifrån, ty om vi ge henne tid till besinning, låter hon döda mig genom sina betjänter !» Men inte kan ni gå ut på det där sättet», sade Ketty, »ni är ju nästan naken.» »Det är sant», sade d'Artagnan, som nu först såg i vilken kostym han befann sig, »det är sant! Kläd på mig så gott du kan, men skynda dig, det gäller här liv eller död, för- står du !» Ketty förstod endast alltför väl. I en handvändning hade hon styrt ut honom i en blommig klänning, en stor huva och en kappkrage; hon gav honom ett par tofflor att sticka sina nakna fötter i och drog honom sedan med sig utför trappan. Det var hög tid, mylady hade redan ringt och väckt upp hela huset ; portvakten drog på snöret, i samma ögonblick mylady ropade ut genom fönstret: »Öppna inte !» 38. HURU ATHOS UTAN ALLT BESVÄR ERHÖLL SIN UTRUSTNING Den unga mannen flydde, medan mylady ännu stod och hotade honom med en vanmäktig åtbörd. I samma ögonblick hon förlorade honom ur sikte, föll hon sanslös tillbaka in i rummet. D'Artagnan var till den grad utom sig, att han, utan att bry sig om den stackars Kettys öde, sprang genom halva Paris och icke stannade förrän vid Athos' port. Hans för-