Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYLADYS HEMLIGHET 161
axlar, och på en av dessa vackra, runda och vita axlar såg
d’Artagnan till sin obeskrivliga häpnad en lilja, detta out-
plånliga märke, som brännes in av bödelns vanärande hand.
»Store Gud!» utropade d’Artagnan och släppte sitt tag.
Och han förblev stum, orörlig, förintad kvar på sin plats.
Men av själva den förfäran, som grep d’Artagnan, för-
stod mylady, att hon var upptäckt. Utan tvivel hade han
sett allt, han kände nu hennes hemlighet, denna förfärliga
hemlighet, som hela världen var okunnig om, utom han.
Hon vände sig om, nu icke längre som en ursinnig kvinna,
utan som en sårad tigrinna.
»Ah, eländige», sade hon, »du har på ett uselt sätt bedra-
git mig, och till på köpet äger du nu min hemlighet! Du
måste dö!»
Och hon rusade bort till ett inlagt skrin, som stod på toa-
letten, öppnade det med feberheta och darrande händer och
tog fram en liten dolk med guldskaft och spetsig och tunn
klinga, och med ett språng var hon d’Artagnan inpå livet.
Fastän den unga mannen var tapper, som vi veta, skräm-
des han av detta förvridna ansikte, dessa rysligt vidgade pu-
piller, dessa bleka kinder och blodiga läppar; han ryggade
tillbaka till platsen mellan sängen och väggen, såsom han
skulle gjort för en orm, som kommit krälande mot honom,
och då hans av kallsvett fuktiga hand fick tag i den bort-
lagda värjan, drog han den ur slidan.
Men utan att bry sig om vapnet sökte mylady komma till-
baka upp i sängen, för att stöta ned honom, och hon hejdade
sig icke, förrän hon kände den vassa värjspetsen mot sin
hals.
Då försökte hon fatta i värjan med båda händerna, men
d’Artagnan drog den oupphörligt undan hennes grepp, och
i det han lät värjspetsen spela än mot hennes ögon, än mot
hennes bröst, gled han ned ur sängen och sökte, för att
göra sitt återtåg, uppnå dörren till Kettys rum.
Mylady kastade sig under tiden mot honom med fruk-
tansvärt häftiga anlopp och rytande av raseri.
Emellertid började detta nästan likna en duell, så att
d’Artagnan småningom lugnade sig.
»Bra, min vackra dam, bra», sade han, smen, för Guds
skulle, lugna er, eller ristar jag in ännu en lilja på edra
vackra kinder!»
»Eländige, eländige!» vrålade mylady.
Men d’Artagnan, som alltjämt sökte uppnå dörren, höll
sig på defensiven.
11 V De tre musketörerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
