Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU ATHOS UTAN BESVÄR ERHÖLL SIN UTRUSTNING 167
oss inte blott ur en stor förlägenhet, utan även ur någon
stor fara, ty det är inte allenast en dyrbar ädelsten, utan
även en förtrollad talisman.»
»Jag förstår dig inte, men jag tror på vad du säger. Låt-
om oss således återgå till min ring eller, rättare sagt, till
din; du tar hälften av summan, som vi få låna på den, eller
också kastar jag ringen i Seinen, och jag tvivlar på att nå-
gon fisk är nog artig att skaffa oss den tillbaka liksom med
Polykrates’ ring.»
»Nåväl då, jag antager!» sade d’Artagnan.
Just i samma ögonblick kom Grimaud in, åtföljd av Plan-
chet; den senare, som var orolig för sin herre och nyfiken
att få veta vad som hänt honom, hade begagnat sig av till-
fället och kom själv med kläderna.
D’Artagnan klädde sig och Athos gjorde likaså; sedan,
när båda voro färdiga att gå, gjorde den senare ett tecken
åt Grimaud, som när man lägger an med ett gevär; Grimaud
tog genast ned sin karbin och gjorde sig i ordning att följa
sin husbonde,
De kommo utan äventyr till Fossoyeursgatan. Bonacieux
stod i sin port och betraktade d’Artagnan med gäckande min.
»He, he, min kära hyresgäst», sade han, »skynda er då, en
ung, vacker flicka väntar på er uppe hos er, och ni vet, att
fruntimmer inte tycka om att man låter dem vänta.»
»Det är Ketty’» utropade d’Artagnan och rusade in i
portgången.
Och verkligen, uppe i förstugan, som ledde till hans rum,
fann han den stackars flickan darrande och hopkrupen vid
hans dörr. Så snart hon fick se honom, sade hon:
»Ni har lovat mig ert beskydd och att rädda mig från hen-
nes vrede; kom ihåg, att det är ni, som störtat mig i för-
därvet !»
»Ja, ja», sade d’Artagnan, »men var lugn, Ketty. Vad har
hänt, sedan jag begav mig bort?»
»Kan jag veta det, jag !» sade Ketty. »Hennes skrik ditkal-
lade betjänterna, hon var utom sig av raseri, det finns inte
ett okvädingsord, som hon inte utslungade mot er. Då
tänkte jag på att hon kanske skulle påminna sig, att det var
genom mitt rum ni trängt in i hennes, och att hon då skulle
förstå, att jag varit er medbrottsling; därför tog jag det
lilla jag hade av pengar och mina bästa kläder och räddade
mig genom flykten.»
»Stackars barn! Men vad skall jag nu göra med dig?
Jag reser i övermorgon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
