206 FYRTIOTREDJE KAPITLET Angouléme, som konungen även på kardinalens enträgna tillrådan utnämnt till överbefälhavare. Följden därav blev, att om man icke ville se Bassompierre och Schomberg över- ge armén, måste man ge var och en av dem ett särskilt be- fäl. Bassompierre slog således upp sitt högkvarter norr om staden från La Leu till Dompierre, hertigen av Angouléme i öster, från Dompierre till Périgny, och Schomberg i söder, från Périgny till Angoutin. Monsieur hade sitt kvarter i Dompierre. Konungens var än i Etré, än i La Jarrie. Slutligen befann kardinalens kvarter sig på dynerna vid La Pierrebron, i ett simpelt hus utan alla förskansningar. På detta sätt övervakade Monsieur marskalk Bassom- pierre, konungen hertigen av Angouléme och kardinalen marskalk Schomberg. Så snart denna organisation var genomförd, hade man sysselsatt sig med att fördriva engelsmännen från ön Ré. Tidpunkten var gynnsam; engelsmännen, som framför allt behövde goda livsmedel för att vara goda soldater och som nu måste leva av salt kött och dåligt bröd, hade en mängd sjuka i sitt läger; dessutom hade havet, som vid den- na tid på året var mycket oroligt överallt vid kusterna, varje dag förstört något litet fartyg, och stranden ända från Aiguillons udde till löpgravarna var vid varje ebb form- ligen betäckt av vraken efter pinasser, roberger och feluc- ker. Därav följde, att även om konungens trupper hölle sig stilla inom lägret, så skulle dock Buckingham, som endast av envishet stannade kvar på ön Ré, förr eller senare nöd- gas upphäva belägringen. Men som herr de Toirac lät in- rapportera, att alla förberedelser för en ny stormning gjor- des i det fientliga lägret, ansåg konungen, att man borde söka få ett slut på saken, och gav de nödiga orderna till en avgörande sammandrabbning. Då vi icke ha för avsikt att föra någon dagbok över be- lägringen, utan endast att anföra de därunder förekomman- de händelser, som ha något gemensamt med den historia vi berätta, inskränka vi oss till att med några ord omtala, att företaget lyckades till konungens stora förvåning och till stor ära för kardinalen. Engelsmännen, tillbakadrivna fot för fot, slagna i alla sammandrabbningar, krossade vid övergången till ön Loix, blevo tvungna att åter inskeppa sig, lämnande kvar på slagfältet tvåtusen man, varibland fem överstar, fem överstelöjtnanter, tvåhundrafemtio kaptener och tjugu högre adelsmän, fyra kanoner och sextio fanor,