VÄRDSHUSET »RÖDA DUVSLAGET» 207 som fördes till Paris av Claude de Saint-Simon och under stora högtidligheter hängdes upp under valven i Notre- Dame. Tedeum sjöngs i lägret och genljudet därav fort- plantade sig över hela Frankrike. Kardinalen blev således i stånd att fortsätta belägringen utan att, åtminstone för ögonblicket, ha något att frukta av engelsmännen. Men, som sagt, lugnet var endast ögon- blickligt. En utskickad från hertigen av Buckingham, vid namn Montaigu, hade blivit tillfångatagen, och man hade fått be- vis på ett förbund mellan tyska riket, Spanien, England och Lothringen. Detta förbund var riktat mot Frankrike. Vad mera var, i Buckinghams kvarter, som han måst övergiva mera brådstörtat än han själv tänkt sig, hade man funnit papper, som bekräftade detta förbund och som, efter vad kardinalen försäkrar i sina memoarer, i hög grad kom- prometterade hertiginnan de Chevreuse och följaktligen även drottningen. Det var på kardinalen som hela ansvaret vilade, ty man är icke oinskränkt minister utan att bära ansvar ; också voro alla hans mäktiga snilles hjälpmedel natt och dag spända och upptagna med att lyssna till minsta rykte, som uppstod i något av Europas stora riken. Kardinalen kände hertigens av Buckingham verksamhet och i synnerhet hans hat; om den liga, som hotade Frank- rike, skulle segra, så var det slut med kardinalens hela in- flytande: den spanska och den österrikiska politiken skulle få sina representanter i Louvrens kabinett, där de ännu en- dast hade anhängare ; men han, Richelieu, den franska mini- stern, den i ordets sanna bemärkelse nationella ministern, vore förlorad. Konungen, som, i det han lydde honom som ett barn, även hatade honom, som ett barn hatar den stränga magistern, skulle överlämna honom åt Monsieurs och drottningens enskilda hämnd; han vore då förlorad och kanske Frankrike med honom. Allt detta måste han söka avvända. Också såg man kurirer, allt talrikare för varje ögonblick, avlösa varandra natt och dag i det lilla huset vid La Pierre- bron, där kardinalen tagit sin bostad. Där sågos munkar, som så illa buro sina kåpor, att det var lätt att se, att de i synnerhet tillhörde den stridande kyrkan; fruntimmer, som voro en smula generade i sina pagedräkter och vilkas vidbyxor icke kunde alldeles dölja de rundade formerna, samt slutligen bönder med nedsmutsade