EN FAMILJEAFFÄR 47 »Men», fortfor Aramis, »detaljerna har jag inte reda på.> »Inte jag heller», sade Porthos. D'Artagnan och Athos betraktade varandra en stund ur der tystnad. Slutligen gjorde Athos, efter att ha fattat Sig och i det han blev blekare än vanligt, ett tecken till sam- tyckte och d"”Artagnan förstod att han fick tala! »Nåväl, se här vad som bör sägas», återtog d'Artagnan: Mylord! Er svägerska är en skurkaktig varelse, som velat bringa er om livet för att få ärva er. Men hon ägde icke rättighet att gifta sig med er bror, emedan hon redan var gift i Frankrike och hade blivit...» D'Artagnan avbröt sig, liksom sökande efter ordet, och såg på Athos. »Förjagad av sin man», sade Athos. »Därför att hon var brännmärkt>, fortfor I'Artagnan, »Bahy, utropade Porthos, »omöjligt! Har hon velat döda sin svåger?» >Ja.> »Hon var redan gift?» frågade Aramis. »>Ja.> »Och hennes man kom underfund med att hon hade en lilja inbränd på axeln?» utropade Porthos. >Ja.> Dessa tre ja uttalades av Athos i allt dystrare tonfall. »Och vem har sett denna lilja !> frågade Aramis. »D'Artagnan och jag, eller snarare, för att iakttaga den kronologiska ordningen, jag och d Artagnans, svarade Athos. >Och mannen till denna avskyvärda varelse lever ännu?» frågade Aramis. »Ja, han lever ännu.» »Är du säker på det?» »Fullkomligt.> Det uppstod ett ögonblicks isande tystnad, under vilken alla fyra, var och en enligt sin natur, rönte intryck av det sagda. >Denna gång», återtog Athos, som först bröt tystnaden, har dArtagnan givit oss ett ypperligt program, och det är detta, som man först bör skriva om.» »För fan, du har rätt, Athos, stiliseringen är kinkig nog!» sade Aramis. Själva kanslern skulle råka i förlägenhet, om han hade att sätta upp en skrivelse så viktig, som den här, och ändå är det en småsak för honom att skriva ett proto- koll. Men det är detsamma, tyst nu, så skall jag skriva.» Och Aramis fattade verkligen pennan, funderade några.