OLYCKSÖDE 61 fönstret för att se, vart man förde henne. Några hus syn- tes icke längre till; träd skymtade förbi i mörkret liksom stora svarta vålnader, som jagade varandra. Mylady ryste. »Men vi äro ju inte längre inne i staden?» sade hon. Den unga officern förblev tyst. »Jag följer inte med längre, om ni inte säger mig vart nm för mig, det förbereder jag er på.» Denna hotelse fick inte svar. >Nej, det här går för långt!» utropade mylady. »Hjälp! Hjälp !> Ingen enda röst besvarade hennes, vagnen fortsatte sin hastiga fart; den unga officern såg ut som en staty. Mylady betraktade honom med ett av dessa förfärliga uttryck, som voro så egendomliga för hennes ansikte och som sällan förfelade sin verkan; vreden kom hennes ögon att blixtra i mörkret. Den unga mannen förblev orörlig. Mylady ville öppna vagnsdörren och kasta sig ut. >Akta er», sade den unga mannen kallt, »ni slår ihjäl er, om ni hoppar ut.> Mylady satte sig igen, skummande av raseri; officern böjde sig fram mot henne, betraktade henne i sin tur och kände sig förvånad över att se detta ansikte, nyss förut så vackert, nu vanställt av raseri och nästan vederstyggligt. Den listiga varelsen förstod, att hon skadade sin sak genom att på detta sätt låta honom läsa i sin själ; hon lade band på sig, tog på sig sin mildaste min och sade i suckande ton: För Guds skull, säg mig, om det är er själv, er regering eller någon fiende, som jag har att tillskriva det våld man utövar mot mig?» >Man utövar inte något våld mot er, min fru, och vad som nu vederfares er, ar helt enkelt ett vanligt försiktig- hetsmått, som vi äro tvungna att iakttaga mot alla, som landstiga i England.> »Således känner ni mig icke?» »Det är första gången jag har den äran att se er.» >Och vid er heder, ni har ingen orsak att hysa hat till mig?» »>Nej, ingen det svär jag.» Det låg så mycken uppriktighet, lugn och till och med mildhet i den unga mannens röst, att mylady kände sig lugnad. Slutligen, efter nära en timmes färd, stannade vagnen framför en gallerport av järn, som avstängde en hålväg