' 62 FYRTIONIONDE KAPITLET | ledande till ett slott i sträng och allvarlig stil, massivt byggt och ensligt beläget. När så hjulen rullade fram över der fina sanden, hörde mylady ett väldigt dån, i vilket hon kändt igen ljudet av havsvågor, som krossas mot branta stränder Vagnen körde fram genom två valv och stannade slutli gen på en mörk, fyrkantig gård; nästan genast öppnade vagnsdörren, den unga mannen hoppade lätt ur och räckte handen åt mylady, som stödde sig på den och i sin tur ste ur tämligen lugn. »>Så meka är säkert>, sade mylady, i det hon såg sig on kring och därpå med det älskvärdaste småleende åter fäst blicken på den unga officern, »att jag är er fånge; men jag kommer inte att vara det länge, det är jag säker på», tillade hon, »mitt samvete och er artighet, min herre, äro mig e borgen därför.» Hur smickrande komplimangen än var, svarade officer ingenting, utan tog ur bältet en liten visselpipa av silver liknande skepparpipan ombord på ett örlogsfartyg, och blåste tre gånger, varje gång på olika sätt; på dessa sign ler kommo några karlar, spände ifrån de rykande häse och ställde in vagnen i ett vagnhus. Därpå inbjöd officern, alltid med samma lugna artighe sin fånge att stiga in i huset; fortfarande "med samm leende min fattade hon hans arm och trädde med honom i genom en låg och välvd port, som genom ett endast i bal grunden upplyst valv förde till en stentrappa, slingrand sig kring en krysskiktspelare ; därpå stannade man framfö en massiv dörr, som, sedan den unga mannen låst upp der med en nyckel han bar på sig, trögt vände sig på sina gång. järn och lämnade inträde till det för mylady avsedda run met. Med en enda blick hade fången uppfattat rummet i de minsta detaljer. Det var ett rum, vars inredning var på en gång myckd lämplig för ett fängelse och mycket lämplig för en männi skas bostad, men gallren för fönstren och låset på ytterst dan på dörren avgjorde saken till förmån för fängelset. Ett ögonblick övergavs denna varelse av hela sin själ styrka, hur väl härdad och stålsatt hon än var; hon föll ne i en länstol, med korslagda armar och sänkt huvud, oc väntade varje ögonblick att få se en domare komma in för att förhöra henne. Men det kom ingen, endast ett par marinsoldater, so