64 FEMTIONDE KAPITLET | »Ja, min sköna damp, svarade lord Winter, i det han gjorde en halvt artig, halvt ironisk bugning, »det är jag själv.» »Men det här slottet då?» »Det tillhör mig.> »Och det här rummet?» >Det är ert.» >Jag är således er fånge?» »>Nastan.»> >Men det är ett avskyvärt maktmissbruk.> Inga stora ord, om jag får be! Låt oss sitta ned och språka helt lugnt, som det anstår bror och syster.» Därpå vändande sig mot dörren, där han såg den unga " officern stå och avvakta hans vidare befallningar, sade han: >Det är bra, jag tackar er; men lämna oss nu, Felton.» 50. EN BRODERS SAMTAL MED SIN SYSTER IR den tid lord Winter behövde för att stänga dörren. skjuta till en fönsterlucka och flytta fram en stol bred- vid sin svägerskas länstol, satt mylady tankfull, lät sin blick pejla alla möjlighetens djup och upptäckte nu hela komplot- ten, som hon icke ens kunnat ana, så länge hon icke visste, i vilkens händer hon hade fallit. Hon kände sin svåger som en god adelsman, en duktig jägare, en oförskräckt spelare, en ivrig fruntimmerskarl, men en medelmåtta i fråga om intriger. Hur hade han kunnat upptäcka hennes ankomst hur kunnat bemäktiga sig henne? Och varför ville han hålla henne kvar?» Athos hade visserligen sagt henne några ord, som bevi- sade, att det samtal hon haft med kardinalen uppsnappats även av främmande öron ; men hon kunde icke gärna före- ställa sig, att han så hastigt och så djärvt kunnat gräva en kontramina. Snarare fruktade hon, att hennes föregående operationer i England blivit upptäckta. Buckingham kunde ha gissat, att det var hon, som berövat honom de två dia mantägiljetterna, och kanske ville hämnas detta lilla svek; men Buckingham var ur stånd att öva våld mot en kvinna, i synnerhet om denna kvinna kunde tänkas ha handlat av svartsjuka.